Ballad om en soldat

Den tjugonde partikongressen som avhölls av kommunistipartiet i det f d Sovjetunionen 1956 var en för sin tid remarkabel händelse. Dåvarande statschefen Nikita Chrustjov höll ett uppmärksammat tal,  visserligen inför slutna dörrar men innehållet blev snart känt. Det var en i allt ren avslöjande uppgörelse med den förflutna Stalintidens terror. Även om landet även efter detta förblev en monolitisk dikatatur, stött på det allenarådande kommunistpartiet var det ändå ett tecken på att en ny tid randades. Borta var terrorn och skräcken och en första rännil av politiska fångar kunde börja återvända. Kulturellt sett blev detta så smångom början till en form av ”tövädersperiod”,  då det för en tid blev möjligt att uppleva en större frihet än tidigare.

Detta tog sig uttryck i flera filmer. Symboliskt kunde det uttryckas som bilder av floder som kastade av sig istäcket som i Grigorij Tjuchrajs Klar himmel(1961). Samme regissörs Ballad om en soldat som tillkom 1959 kan även den räknas till tövädersfilmerna. Filmer om andra världskriget,  ”det stora fosterländska kriget”,  hade sedan krigsslutet varit en stor genre. Men i regel hade det skildrats i rent glorifierande syfte. Att kriget kostat ohyggliga och ibland helt meningslösa lidanden i form av stora människooffer kom i skymundan. En av de första filmerna som försökte visa en mer komplicerad verklighet,  att hjältemodet inte var odelat utan även inrymde rädsla och annat, var Sergej Gerasimovs Det unga gardet från 1947. Följaktligen blev den filmen ganska omedelbart indragen och utsatt för omarbetning så att den blev en glorifierande krönika över några Komsomolungdomars partisankamp.

Ballad om en soldat blev ett nytt försök att åskådliggöra att kriget ingalunda bara var ett heroiskt äventyr utan inrymde mer allmänmänskliga dimensioner av rädsla för att bli dödad. Vissseligen inleds filmen med att huvudpersonen blir en stridens hjälte men det sker mer av rädsla. Efter detta får han några dagars hempermission,  träffar en ung flicka på tåget och kommer så småningom till sin hembygd. Genom allt detta kommer han att få uppleva en tragisk konflikt mellan plikt och kärlek,  mellan livet i hembygden och tvånget att återvända till fronten och en tragisk hjältedöd.

Det har visserligen ifrågasatts om inte filmen ändå hyllar ett visst krigshjälteideal men jag tror ändå att åskådaren i slutändan mer lockas av filmens s a s livsalternativa sidor. Sovjet-rysk film har ofta haft som ett stående tema denna starka bindning till naturen och jorden,  detta ”moder Ryssland” och den sidan framhävs med enastående emotionell styrka i Ballad om en soldat. Genom den sensuella bindningen till hembygden får filmen en starkt tragisk ton utan att för den skull hemfalla till patetik.

POQ