Brott och straff

Ibland kan man undra över vad det är som gör att när en, eller till och med en grupp, filmiska begåvningar kommer fram det på något sätt förhåller sig så att det ungefär samtidigt dyker upp ett antal andra personer som på olika sätt blir uttolkare på ett samstämmigt sätt av filmskaparens visioner. När ”nya franska vågen” kom fanns det också många unga begåvade skådespelare de kunde använda sig av. Ett annat exempel är R W Fassbinder och den skådespelartrupp han använde konstruktivt och flitigt i sina filmer.

När de finska bröderna Kaurismäki, Mika och Aki, dök upp inom den finska filmen omkring 1980 hade även de förmånen att hitta flera personer som på ett fascinerande sätt fungerade i deras filmer. Fotografen Timo Salminen har stått för fotot i alla av Aki Kaurismäkis filmer som Filmstudion visar denna termin. Skådespelare som Matti Pellonpää och Kati Oautinen är redan för evigt förknippade med Kaurismäkis filmiska värld. Eller är det kanske så att en stor regissör alltid hittar bra medarbetare?

Aki Kaurismäki, född 1957, har ingen egentlig filmisk utbildning. Enligt egen uppgift kom han inte in på Finlands filmskola eftersom han var för cynisk. Men han har sett massor av film, och det kan nog vara lika bra som teoretisk utbildning. Efter att på olika sätt ha samarbetat med brodern Mika i några filmer gjorde han Brott och straff som sin första helt egna film.

Det finns flera tidigare filmversioner av Dostojevskijs roman, nämnas kan von Sternbergs Raskolnikov (1935) med Peter Lorre i huvudrollen. 1946 gjorde Hampe Faustman en svensk version där han själv spelade huvudrollen.

En stor fördel med Kaurismäki, förutom att han gör bra filmer, är att han ofta uttalar sig på ett intressant sätt om sina filmer, en stor fördel inte minst för lata skribenter. Om denna Brott och straff har han sagt: ”Brott och straff är en modern version av den klassiska kriminalhistorien av Dostojevskij men trogen andan i originalet. Huvudpersonen — en ung slakteriarbetare — utför ett meningslöst brott. Genom sin handling drivs han ut ur samhället och in i ensamhet. Enbart den unga kvinna som oförhappandes dyker upp på brottsplatsen vill följa honom dit. Skuld och polisens åtdragande av nätet omkring dem kastar skuggor över deras kärlek. Den nattligt konkreta djungeln tjänar som en bakgrund för kampen för den intellektuella överhögheten mellan polisen och mördaren. Huvudpersonens enda vapen är hans totala likgiltighet inför allting.

Brott och straff är emellertid först och främst en film om den sista desperata revolten av en ung man mot samhället. Samhället som är – som vi känner det – en skoningslös maskin. Kanske är vi alla skyldiga. Men skyldiga på vilket sätt? Denna plågsamma fråga möter oss överallt.

Brott och straff är en hyllning till de gyllene år då ett mord var tillräckligt för en kriminalfilm.”

HE