Buñuel

Luis Buñuel föddes år 1900 i Calanda, men växte upp i Zaragoza i den spanska provinsen Aragonien. Familjen var av välbärgad medelklass. Sin utbildning fick han först hos jesuiterna i en internatskola, där han gick från 7 till 14 års ålder. 1917 till 1925 studerade han vid universitetet i Madrid, där han också kom att lära känna en rad samtida intellektuella. Bland sina bästa vänner räknade han bl a Salvador Dalí och Federico Garcia Lorca.

På inrådan av sin far påbörjade han en agronomutbildning, som emellertid snart förbyttes till först teknisk ingenjörsexamen, sedan biologi för att slutligen låta honom hamna inom den filosofiska fakulteten. Vid sidan av studierna ägnade han sig även åt idrott. Ett annat viktigt inslag i hans tillvaro var de s k peñas, d v s regelbundna möten på ett café, där man träffade likasinnade och diskuterade politik, litteratur o s v.

1925 kom han så till Paris, den stora samlingspunkten för samtidens konstnärer och intellektuella. Där tilltog hans intresse för film. Bland favoriterna nämner han i sina memoarer – ”Min sista suck” – Buster Keaton, von Stroheim, Eisenstein men framför allt Fritz Lang.

Snart kom han också att få möjlighet att själv arbeta med film. Sin debut inom branschen gjorde han som regiassistent åt exilryssen Jean Epstein i Mauprat 1926. Efter ytterligare ett par uppgifter som regiassistent kom han så att 1928 göra sin första egna film – Den andalusiska hunden.

vid ungefär samma tid hade han fått avgörande influenser från surrealistgruppen, där bland andra André Breton, Man Ray och Max Ernst ingick.

Den andalusiska hunden har Buñuel beskrivit som följande: ”Denna film föddes ur mötet mellan två drömmar. När jag kom till Dalí i Figueras, dit han bjudit mig på några dagar, berättade jag för honom att jag kort innan hade drömt om ett smalt moln som skar över månen och om en rakklinga som klöv ett öga. Han å sin sida berättade att han föregående natt i drömmen sett en hand full av myror. Han tillade: ’Tänk om vi skulle göra en film med utgångspunkt från detta?’ […] Scenariot skrevs på mindre än en vecka, enligt en mycket enkel regel […]: att inte godkänna någon idé, någon bild som kunde ge upphov till någon rationell, psykologisk eller kulturell förklaring. Öppna alla dörrar till det irrationella. Inte godta andra bilder än dem vi fann slående, utan att försöka förstå varför.”

Trots det delvis provocerande innehållet blev filmen en succé, något som för surrealistgruppen föreföll vara suspekt, och Buñuel hotades med uteslutning. I deras ögon lyckades han bättre med sin nästa film – Guldåldern. Den totalförbjöds i Frankrike sex dagar efter premiären. Officiellt inte p g a innehållet utan därför att den orsakade upplopp och därmed störde den allmänna ordningen. Bl a så brändes en biograf ner, där den visades. Efter att ha inviterats till Hollywood av Metro Goldwyn Mayer (MGM) kom han att vistas där under ett par år för att lära sig det ”riktiga” hantverket.

Men 1933 återvände han till Spanien, där hans tredje film tillkom – Las Hurdes. Han arbetade även som producent och med att dubba filmer.

Det skulle dröja ända till 1947 innan han fick göra en egen film igen. Denna gång i Mexico. Krigsåren hade han tillbringat i USA, då fortsatt filmarbete under Franco blev omöjligt. Där arbetade han på biblioteket i Museum of Modern Arts ända tills man fick veta att han var ateist, varefter han avskedades. 1944–46 var han sysselsatt med att dubba filmer hos Warner Brothers i Los Angeles.

Så träffade han 1946 den mexikanske filmproducenten Oscar Dancigers, och mot att göra två beställningsfilmer – Gran Casino och El gran calavera – skulle han få möjlighet att åter göra en film helt efter eget huvud. Det blev Los Olvidados – Gatans desperados, hans internationella genombrott som bl a renderade honom juryns specialpris för regi vid Cannesfestivalen 1951. Efter detta kom han att spela in minst en film om året fram till mitten av 1960-talet. Hans sista film blev Begärets dunkla mål från 1977.

Gatans desperados handlar om ett antal ungdomar i Mexico Citys slum. Buñuel hade före inspelningen vistats flera månader bland människorna i slummen och bedrivit vad etnologen skulle kallat deltagande observationer. Filmen som inte visade upp staden från dess bästa sida höll på att medföra att Buñuel skulle utvisas. Han togs emellertid till nåder när den fått pris i Cannes. Till filmens försvar tog också den framtida nobelpristagaren Octavio Paz till orda.

Viridiana är en spansk-mexikansk samproduktion för vilken Buñuel först fick utstå mycket kritik för att han spelade in filmen i Francos Spanien. Han fick dock upprättelse när filmen nästan omedelbart förbjöds där, sedan bl a den katolska kyrkan angripit den. Filmen belönades med Guldpalmen i Cannes.

Återkommande teman i Buñuels filmer är drifter och satirer över en degenererad borgarklass, den katolska kyrkan och undertryckta sexuella lustar. Alltsammans i ett mer eller mindre surrealistiskt koncept.

MN