Calamari Union

Aki Kaurismäkis första helt egna film, Brott och straff blev en framgång, den tilldelades Jusi-priset (Finlands motsvarighet till Guldbaggen) för bästa film och bästa manus. Enligt Kaurismäki retades han av det högtidliga mottagandet, och han beslöt sig för att göra en riktigt usel film.

Enligt honom handlar filmen om följande: ”Filmens historia är helt logisk och har till och med en mening. Det enda problemet är att dess logik inte kommer från den här världen. Hur som helst, dessa 17 modiga män försöker göra något som ingen någonsin tidigare gjort: att ta sig igenom en vild och hänsynslös stad full av arga gamla tanter som är utrustade med vassa små armbågar, skedar, hammare, skrivmaksiner och hundar stora som kossor. Men det värsta är att barrikaden som hindrar männen att nå den strand som de så hett eftertraktar, egentligen finns i deras medvetande – ett medvetande som förstördes redan när de var små och klättrade runt på lekskolans tak. Ett medvetande (varför använda plural?) som förstördes därför att de var tvungna att springa så mycket, att de inte hade tid att andas och tänka. i och med att de inte hade tid att tänka – och det här är viktigt – lärde de sig inte att det bästa man kan göra är att stanna hemma och äta sin gröt som en snäll liten Frank. Och det är egentligen här vår tragedi börjar, för att ta sig igenom en stor stad som Helsingfors på natten är inte precis som någon pojkscoutresa till Alabama. Apropå Alabama…

Vem bryr sig? Det är filmens fråga. Och då menar jag inte att bry sig om att polera bilen. Man kan få intrycket att Calamari Union innehåller något slags djupare mening. Men det är en förbannad lögn. Allt ligger på ytan. Men. Tillbaka till historien: bara den starkare överlever och det finns ingen anledning att vara avundsjuk på honom, för att dö är alltid enklare än att leva. Nu börjar det bli patetiskt… så det är nog dags att sluta.

Förresten är Calamari Union en mycket rolig komedi och den värsta film jag sett om man inte räknar mina tidigare filmer.”

Filmen ansluter sig väl närmast till Kaurismäkis Leningrad Cowboys Go America (som visades av Filmstudion förra hösten), den har samma typ av humor som drivs in absurdum. När Calamari Union 1993 fick svensk premiär var kritiken inte översvallande. Hans Schiller i SvD: ”Ett gäng halvkriminella virrar runt genom Helsingfors på jakt… Efter vad? Tja, inte är det solglasögon för sådana bär de alla. kanske efter fantasifulla namn. Alla heter nämligen Frank. Kanske är det efter originalitet för den an tror sig visa här var knappast ny ens 1985.” Anne Hedén i AB: ”Calamari Union är bara dystert rolig, utan att för ett ögonblick förlora distansen.”

HE