En fisk som heter Wanda

Hemligheten i att lyckas med filmkomedier är konstruktion. Det är det pedantiska petandet med detaljer, intrigelement, timing, rollernas utformning och den dramaturgiska linjen som får de bästa komedierna att se så spontana och ansträngningslösa ut. Alla bitar faller självklart på sin plats. Poängerna kommer osökt av sig själv, väl motiverade i personernas rollfigurer. Även den galnaste fars kräver sin egen interna och benhårda logik.

John Cleese, en av förnyarna eller kanske snarare återerövrarna av den engelska komeditraditionen, har lärt sig detta den svåra vägen. När han skapar sin största succé, En fisk som heter Wanda, bygger den på en lång erfarenhet som komedikonstruktör. Han gör den också till en kärleksfull hyllning till den klassiska engelska filmkomedin – 1950-talets Ealingfilmer.

John Cleese började som sketchmakare, bland annat i David Frosts program. I Monty Python-gänget utarbetades sketcherna till alltmer komplexa strukturer, men som John Cleese säger, ”ingen av oss visste hur man avslutar en sketch”. Biograffilmerna i Monty Pythons namn var också uppbyggda som en serie sketcher, mer eller mindre sammanhållna. I Fawlty Towers, serien om den koleriske hotellvärden Basil Fawlty, utvecklade John Cleese tillsammans med Connie Booth manuskonstruktionen ytterligare. Mångdubbelt arbete mot vad som var brukligt i TV-världen lades ned på manusen som måste fungera med urmakarmässig precision.

Det är heller ingen slump att den man som John Cleese väljer som medförfattare och regissör till En fisk som heter Wanda är Charles Crichton. Han tillhör stallet av regissörer vid Ealing-studion som gjorde de klassiska komedierna:  The Lavender Hill Mob (Jag stal en miljon, 1951), The Titfield Thunderbolt (Blixten från Titfield, 1953), The Battle of the Sexes (Helyllesabotören, 1959) med flera. Cleese och Crichton arbetade på manuset om fisken Wanda i flera år, kontaktade skådespelare för huvudrollerna som fick komma med egna idéer om sina roller och hade allt finslipat och klart innan de gick till MGM för att få finansiering. På så sätt kunde de undvika inblandning från en orolig studioledning i filmens konstruktion, något som förstört många komedier.

Historien om den välplanerade juvelstölden som går åt pipan, jakten efter de stulna diamanterna och kulturkrocken mellan det engelska och det amerikanska återspeglar också den klassiska engelska komedifilmen, inte minst Charles Crichtons egna The Lavender Hill Mob och Helyllesabotören.