The Importance of Being Earnest
Regi: Anthony Asquith.
Manus: Anthony Asquith efter Oscar Wildes pjäs.
Foto: Desmond Dickinson (Technicolor).
Dekor: Carmen Dillon.
Musik: Benjamin Frankel.
Produktion: Teddy Baird, Javelin Filmos och Two Cities Films, England 1951.
I rollerna: Michael Redgrave (Jack Worthing), Richard Wattis (Seton),
Michael Denison (Algernon Moncrieff), Walter Hudd (Lane), Edith Evans
(lady Bracknell), Joan Greenwood (Gwendolen Fairfax), Dorothy Tutin
(Cecily Cardew), Margaret Rutherford (miss Prism), Miles Malleson
(kyrkoherde Chasuble), Aubrey Mather (Merriman).
Svensk premiär: 20/10 1952, Spegeln, Stockholm.
Längd: 95 minuter.
Ett skämt, eller en vits, som måste förklaras förlorar ofta något av sin humoristiska styrka. Oscar Wildes pjäs ”The Importance of Being Earnest” har redan i titeln en vits. ”Earnest” betyder bland annat allvarlig och uppriktig. Men det är också stavat ”Ernest” ett mansnamn, och båda betydelserna spelar en roll i pjäsens handling.
Wildes pjäs hade premiär 1895 och blev som flera av hans pjäser en stor framgång. Men det var vid denna tidpunkt som Wildes tragedi inträffade. Han förföljdes av det etablerade samhället och dess juridiska apparat, förkroppsligat i idioten markisen av Queensbury, som anklagade Wilde för homosexuella relationer med sonen Lord Alfred Douglas. I denna process utkristalliserades på ett tydligt sätt hur samhället och ”rättvisan” fungerade, och fungerar. Människors kärlek som inte skadar någon skall bestraffas och smutskastas, medan man kan bli berömd, och till och med bli berömd för att man skapar så kallade ”regler” för en ”sport” som går ut på att slå varandra sönder och samman.
Wildes pjäs är en typisk salongskomedi i tidens stil. Ungkarlen Jack Worthing uppfinner en depraverad version av sig själv, brodern Ernest. Detta för att både kunna leva ut men samtidigt upprätthålla sin prydliga fasad som Jack. Komplikationer uppstår när kärleken kommer med i spelet, och två unga flickor anser sig vara förlovade med Ernest båda två.
Anthony Asquith har valt att närma sig Wildes pjäs på ett troget sätt. Filmen inleds som en teaterföreställning från 1890-talet. På detta sätt visar Asquith respekt för materialet. Om man arbetar med texter av Oscar Wildes klass behöver man inte ändra på särskilt mycket. Den litterära texten står sig utmärkt utan ändringar och tillägg, det gäller bara att hitta skådespelare som kan framföra den.
Asquith var en engelsk regissör som nu är mest ihågkommen för filmatiseringar av teaterpjäser, men han gjorde mycket annat, både thrillers och krigsfilmer. Alla hans filmer utmärks av ett säkert handlag, en – ofta skenbar – återhållsamhet i spelet. Han var regikollega med Leslie Howard vid filmatiseringen av G B Shaws Pygmalion (1938). Asquith kom även att framgångsrikt samarbeta med dramatikern Terence Rattigan i flera filmer, som i Fallet Winslow (The Winslow Boy, 1948) om ett mycket uppmärksammat rättsfall i England i början av seklet.
Michael Redgrave (1908–85) var en engelsk skådespelare som kanske hamnat lite i skuggan av de tre stora – Olivier, Richardson och Gielgud. Men han var väl i deras klass som aktör. Redgrave var framför allt en teaterskådespelare men han gjorde även en hel del minnesvärda rolltolkningar på film. Han debuterade som filmskådespelare i Hitchcocks En dam försvinner (The Lady Vanishes, 1939) där han visade sig vara en fullfjädrad komediaktör. Annars kanske man helst minns honom som uttolkare av plågade men till det yttre tillknäppta engelsmän under vars polerade yta set sjuder av känslor och själsligt lidande. Till de minnesvärda insatserna hör den besvikne läraren i Skuggan av en man (The Browning Version, 1950), i regi av Asquith och manus av Rattigan. Och den plågade diplomaten i Joseph L Mankiewicz filmatisering av Graham Greenes Den stillsamma amerikanen (The Quiet American, 1958). En av sina sista roller på film gjorde Redgrave som den åldrade Leo i Joseph Loseys Budbäraren (The Go-Between, 1971).
I sina läsvärda memoarer ”In My Mind’s Eye” (1983) skriver Redgrave om filmen En ryslig fästman: ”När jag såg den för första gången vid en privat visning på en biograf på Wardour Street var jag mycket besviken. Tempot, som inte får bli alltför snabbt, var tungt och ibland var skådespelarna, som G B Shaw noterat vid urpremiären, alltför uppfyllda av vördnaden för Wilde för att ge sina repliker det rätta intrycket av konversation. Jag saknade publikens gensvar mycket. Wildes epigram kräver sin tribut av skratt, och utan detta verkar både skådespelare och historien mycket sårbar. Sedan dess har jag sett tre eller fyra gånger på TV och varje gång tycker jag bättre om den. Jag finner i allmänhet, med några envisa undantag , att jag tycker bättre om mina filmer desto längre tid som förflutit sedan de gjordes. Men med tiden har En ryslig fästman erhållit en verkligare och generösare uppskattning av dess kvaliteter.”
HE