Flickan från tändsticksfabriken

Att bli mycket omskriven i tidningar och filmtidskrifter är ingen garanti för ett stort publikintresse. Men ibland förvånas man ändå när man tar del av de faktiska siffrorna. Enligt uppgift i Chaplin (1/1992) hade Flickan från tändsticksfabriken i Sverige setts av omkring 3000 personer och I Hired a Contract Killer av omkring 7000 personer. Besökssiffrorna i Finland för bröderna Kaurismäkis filmer brukar ligga på omkring 40 000 besökare.

I Sondanklyäs filmfestivalprogram för 1990 uttalar sig Aki Kaurismäki på sedvanligt sätt om sina intentioner: ”Plötsligt, det var förra våren, sprang jag runt i stan utan mål, jag pratade för mycket och kastade huvudet av och an på det mest löjliga sätt. Dagen tillbringade jag liggande under min säng och hatade mig själv bittert. Som hämnd bestämde jag mig för att göra en film som skulle få Robert Bresson att framstå som en regissör av episka actionfilmer! Senare döpte jag skiten till Flickan från tändsticksfabriken eftersom namnet är tillräckligt långt för att lätt bli bortglömt.”

En och annan kan nog bli trött på Kaurismäkis jargong, några kritiker har beskyllt honom för att vara mer intresserad av sin image än av att göra filmer. Men så är det naturligtvis inte, med ganska stor säkerhet lägger han ner hela sin själ i sina filmer och han äger nog en känslig själ, även om han själv frenetiskt skulle förneka detta. Flickan från tändsticksfabriken är kanske hans mästerverk, åtminstone hittills. Notera till exempel hur mycket han lyckas berätta genom att följa en läskedrycksflaskas rörelser när Iris är på dans!

1990 hade Kaurismäki blivit känd ute i världen och han hade fått flera förfrågningar från amerikanska storbolag där man velat se på hans filmer för att kontrollera hans förmåga inför framtida projekt. Kaurismäki brukar svara att hans förmåga är OK och att det inte finns någon anledning att kolla den.

I Variety (7/3 1990) skriver signaturen Kell.: ”Användande sig av minimal dialog och komponerande snabba bilder fyllda av talande detaljer lyckas Kaurismäki skapa mer än bara en skicklig imitation av Bressons tysta/våldsamma stil. Han injicerar i varje bild verkliga känslor även om skådespelarnas uttryck används på en minimal nivå. Om historien är uppenbart corny, så klingar den i alla fall sann. Kati Oautinen i huvudrollen är allt som Hans Christian Andersen måste ha tänkt på i sin version om en drömmande flicka som säljer tändstickor i ett gathörn. Oautinen är Kaurismäkis favoritaktris och han får henne att utstråla ett stillsamt sken även när hon uttrycker en total sorgsenhet.”