Mannen med järnmasken

”Det var som om han visste att det var hans svanesång.” [Allan Dwan]

Efter den stora framgången med De tre musketörerna fortsatte Douglas Fairbanks under 1920-talet att göra flera mycket ekonomiskt och artistiskt framgångsrika filmer. Ingen möda sparades på filmernas artistiska utformning och storslagenhet, och historien utformades alltid så att Fairbanks fick rikliga tillfällen att visa upp sin atletiska och akrobatiska förmåga. Till Robin Hood (1922) byggdes ett väldigt medeltidsslott som var en stor attraktion i Hollywood. 1924 kom Tjuven i Bagdad med massor av hisnande specialeffekter. Detta var också enda gången Fairbanks arbetade med en riktigt stor regissör, Raoul Walsh.

Mannen med järnmasken spelades in som stumfilm under den omtumlande tid mot slutet av 1920-talet då ljudfilmen bröt igenom. Vid filmens premiär hade den en talad prolog och epilog, och även musikinslag och ljudeffekter. Efter denna film var Fairbanks bana i det närmaste slut. Hans nästa film, Så tuktas en argbigga (1929) var den enda film han gjorde med Mary Pickford, som nog var i större behov att komma med något nytt än vad Fairbanks var. Hon hade fortsatt att spela uppkäftiga flickor tills hon var över trettio år. Filmen brukar anses som misslyckad – den är mest berömd för förtexten ”By William Shakespeare. Additional Dialogue by Sam Taylor.” Under det tidiga 1930-talet gjorde Fairbanks några halvhjärtade försök att anpassa sig till ljudfilmen. Men det var med tidens klumpiga ljudutrustning nästan nödvändigt att bara göra filmer med stillastående pratande människor, en filmtyp som passade Fairbanks mycket dåligt. Men Fairbanks tycks inte heller ha varit en tragedi. Kunde han inte utöva sin konstart, stumfilmen, så fick det vara.

Hans äktenskap med Mary Pickford upplöstes. Han gifte om sig med en engelsk aristokrat. Douglas Fairbanks avled 1939 och begravdes under sedvanlig Hollywoodsk pompa, även om stumfilmen då betraktades som totalt ointressant. Under 1920-talet hade Allene Talmey sagt om Fairbanks ”There are no third acts for him”. Detta var innan F Scott Fitzgerald hade fällt sitt berömda yttrande om att det inte finns några sista akter i amerikanska liv.

Att försöka fånga vad en filmpersonlighets storhet egentligen består i är inte så lätt. En förutsättning är självklart att man som åskådare på något sätt är mottaglig för den utstrålning som filmstjärnan har. Ett försök att beskriva Fairbanks egenart görs av David Robinson i ”Hollywood in the Twenties” (1968): ”Ett framträdande drag i Fairbanks konst liksom en faktor i hans enorma dragningskraft var hans fenomenala atletiska förmåga. Han kunde utföra mirakel, hoppa, volta och springa med en abnorm säkerhet. Hans bragder förtrollade hans äventyr, de beskrev hans stora käckhet, som en dansares vars medel uttrycker hans konst, och de gav åt alla Fairbanks senare filmer en sällsynt grace och följsamhet och rytm. Fairbanks såväl som en symbol och en gud, var en av filmens stora intuitiva artister under stumfilmstiden.”

I Mannen med järnmasken fortsätter musketörernas äventyr från De tre musketörerna, intrigen kretsar bland annat kring olika tvillingpar, som framgår av produktionsuppgifterna, och än en gång fick Fairbanks spela sin favoritfigur D’Artagnan. Men filmen slutar på ett annat sätt än hans tidigare filmer. Detta slut fick även bli slutscenen i Kevin Brownlows och David Gills fina TV-serie om stumfilmens Hollywood. Slutet blir ett avsked, som så många avsked nödvändiga, men också bittra och tragiska. Ett avsked till en konstart, stumfilmen, som hade en av sina främsta företrädare i Douglas Fairbanks.

HE