Nattåg

Att mer eller mindre slumpvis sammanföra en grupp människor i någon typ av slutet rum är ofta en bra utgångspunkt för ett dramatiskt skeende. Klassiska exempel är Guy de Maupassants novell ”Fettpärlan” (1880) eller dess variation, John Fords Diligensen (1939). Ett mer absurt exempel är Luis Buñuels film Mordängeln (1966).

En inte ovanlig variation på detta dramatiska grepp är då handlingen utspelas på ett tåg. Klassisk är Hitchcocks En dam försvinner (1938) eller Howard Hawks komiska variant Primadonnan (1934).

I polacken Jerzy Kawalerowiczs film Nattåg varieras temat ännu en gång. Alla filmens huvudpersoner är på flykt från olika obehagliga händelser i det egna livet. Men vem som egentligen är vem, och vad de är på flykt ifrån är från början inte klart. Häri ligger naturligtvis ett spänningsskapande moment som driver berättelsen framåt.

Kawalerowicz etablerade sig under 1950-talet som en av Polens intressantaste regissörer. Till hans bästa verk brukar räknas Dance macabre (1957), en mörk film om människorna i krigets skugga. Nunnan och djävulen (1960) tar upp religiösa problem, ett välkänt historiskt fall från 1600-talets Frankrike om djävulsutdrivning. (Det är samma historia som Eyvind Johnson tar upp i ”Drömmar om rosor och eld” (1949) och Ken Russell i Djävlarna (1971).) Efter dessa filmer tycks Kawalerowicz produktivitet ha minskat, han har gjort ytterligare några filmer, men ingen har visats på bio i Sverige.

När Nattåg hade premiär 1962 skrev Jörn Donner i DN bland annat följande: ”Jag skulle vilja kalla Nattåg ett experiment, men sådana är alla Kawalerowiczs filmer. Han pendlar mellan ytterligheterna, är aldrig riktigt sig själv. han är en kraftfull, medveten regissör, men han tycks inte alltid veta vem han egentligen är. Det som utmärker nästan all nutida polsk film finns också här, nämligen känslan för den riktiga gesten, den rika beskrivningen av sociala miljöer, den tunga stanken av verklighet. Det är en ganska trist värld utan försonande sol som polsk film visar upp, man lever i ett ständigt efterkrig, i ständiga minnen av nederlag och förödmjukelser. Dörrarna är stängda för människornas lycka, och bara tillfälliga sensationer kan locka människan att glömma sin vardags gråhet.”

1986 ger Frank Bren, i boken ”World Cinema 1: Poland” en historisk reflektion över Nattåg: ”handlingen i filmen är i huvudsak psykologisk – fruktan och misstänksamhet under två tredjedelar av historien. kawalerowicz gjorde anspråk på ett högre motiv är att enbart göra en kriminalthriller, men han behöver inte be om ursäkt. det är den polska film, så vitt jag vet, som kan äta sig med de fina amerikanska thrillers från de två föregående decennierna. Det har oftast anmärkts på att den renodlade psykologiska ’B-litterära’ historien inte går hem så bra i Polen, men Nattåg är naturligtvis mer än en thriller.”

HE