Och tranorna flyga

Vissa filmer, och naturligtvis andra konstverk, förefaller att komma vid precis rätt tidpunkt. Många människor tar dem till sig och ser i dem något särskilt. Det finns säkert komplicerade samband här, som kan uttryckas med schabloner som att konstnärerna känner tidens puls, eller något liknande. Om sedan dessa filmer står sig med tidens gång är en annan fråga. Vid en förnyad bekantskap, eller när man ser dem för första gången, kan det vara svårt att förstå all uppmärksamhet och alla superlativ. Vad som gäller för Och tranorna flyga kan förhoppningsvis denna visning ge några svar på.

När filmen kom 1957 hälsades den med stor entusiasm. Detta var efter partikongressen 1956 då ett visst töväder signalerats inom sovjetisk kulturpolitik. Filmen blev även en stor internationell framgång och belönades vid filmfestivalen i Cannes. Handlingen utspelas under 2:a världskriget, eller ”Det stora fosterländska kriget” som det brukar heta i sovjetisk historia. Veronica älskar Boris, men denne går frivilligt ut i kriget och Veronica förförs av Boris kusin, en frikallad pianist. Denna handlingsbeskrivning kan kanske få en och annan att ana det värsta, men allt beror på hur det berättas.

Vid den svenska premiären skrev Yngve bengtsson: ”… regissören Kalatósov och fotografen Urusevskij har gett filmen en utformning som gör Och tranorna flyga till en av årets bäst iscensatta filmer. Detta är verkligen en film som talar genom bilder, genom sina suveränt uppbyggda kameravinklar, genom de enstaka bildernas komposition. Och hur har de inte förmått att ge nytt liv åt utslitna motiv. Ta till exempel scenerna från järnvägsstationen när Veronica förgäves letar efter sin fästman som skall till fronten. Man har sett många variationer på temat, men sällan så gripande och levande som här. Det är en oerhört skicklig kameraföring i de scenerna, kameran befinner sig ständigt i rörelse bland männsikomassorna, ibland mitt ibland dem, ibland ovanför dem, men den tappar aldrig bort Veronica.”

Regissören Michail Kalatósov gjorde sin första film 1930, den halvdokumentära Salt åt Svanetien om en bortglömd region i Kaukasus som ännu i början av 1930-talet var opåverkad av Sovjetstaten. Men Kalatósovs berömmelse vilar mest på Och tranorna flyga och Diamanter betalas högst (1960) om diamantletare i det karga Sibirien, åter med Tatjana Samoilova som vid denna tid var en stor idol. 1971 var Kalatósov inblandad i den internationella produktionen Det röda tältet om italienaren Nobiles försök att nå Nordpolen 1928.

I boken ”Polsk film och den nya ryska vågen” (1964) sammanfattar Bengt Idestam-Almquist Och tranorna flyga: ”Filmen fick Grand Prix i Cannes, Samoilova och Urusevskij specialpris. Men alla i Sovjet var inte lika förtjusta över Och tranorna flyga. Starkt kritiska röster höjdes från dogmatiska stalinister. Man inser varför. Det sades ju saker i filmen som måste skära illa i stalinistiska öron. Det visades så ’otrevliga detaljer’ som en våldtäckt. Men framför allt: riktiga mänskliga känslor brusade fram vräkande över ända alla skrivbordskonstruerade ’sovjetmänniskor’. Trots tjugo års propaganda, predikan, omskolning och hjärntvätt visade sig ryssarna vara likadana människor som människor i andra länder. ’Sovjetmänniskan’ hade aldrig varit annat än en chimär. Filmvännerna fröjdade sig. Och det fanns även sådana i de officiella kretsarna: ’Som en virvelvind stormade det glada leendet, ungdomen och kärleken fram och tog vita duken i besittning’ skrev det statliga praktverket Miljonernas konst (1958) ’Och tranorna flyga sade ett nytt ord i filmkonsten.’ Vad som särskilt gladde de verkliga filmvännerna i Sovjet var att de fräscha känslorna framfördes på ett så äktfilmiskt sätt. Filmen hade form. Miljonernas konst nämner i sin essä ständigt ordet montage, påpekar det fina kontrastspelet i växelbilderna av Boris och Veronica. Och tranorna flyga var inte ett planschverk, som både Don Quijote och Stilla flyter Don dock varit. Masscenerna kunde mäta sig med storhetstiden. Och tranorna flyga var film. Sovjetfilmen höll på att bli film igen.”

HE