Vandring med månen

Vandring med månen (1945) är en film från Hasse Ekmans storhetsperiod 1944–50. Hans produktion under denna tid är verkligen gedigen; samma år kom teaterskildringen Kungliga patrasket och det följande Medan porten var stängd, två utmärkta verk i helt skilda genrer som båda visats tidigare på Uppsala Filmstudio.

I likhet med Ombyte av tåg (1943) och Den vita katten (1950) baserar sig Vandring med månen på en roman av Hasse Ekmans vän, författaren Walter Ljungquist. Svensk Filmindustri hade köpt in filmrätten på romanen redan när den kom 1941, men någon filmatisering blev inte av förrän tre år senare då Hasse Ekman började intressera sig för Ljungquists bok. Manuskriptet utarbetades i samarbete mellan de båda och möjligen för att göra historien mera tidsanknuten så här i slutet av andra världskriget enades man om att lägga till en avslutande episod om vapensmuggling, en handfast utvikning som skiljer sig från filmens i övrigt poetiska och litet undanglidande stil. Men det är också filmens enda lilla svaghet, ty i övrigt bör filmens räknas till Hasse Ekmans bästa.

Filmen är uppbyggd i en episodisk, lite pikaresk komposition där den i hemmet hårt hållne stationsskrivaren Dan (Alf Kjellin) i filmens inledning stöter ihop med ett resande teatersällskap på landsbygden. Han faller omgående för den unga, söta aktrisen Pia (Eva Henning) och ger sig ut med henne på en vandring genom den svenska sommaren — en färd där de stöter ihop med en rad udda existenser allt från den filosofiske "Luffaren" (Stig Järrel) till den blide pastor Johannes (Hilding Gavle) och den cyniske äventyraren Fritz Diebolt (Olof Molander i en av sina få filmroller). Invävda i handlingen är flera andra episoder som den om den koleriske sjökaptenen (Sigge Fürst) och hans uppgörelse med sin hustru, samt hur en parant aktris (Margit Manstad) lyckas få en okänd flygare (Karl-Arne Holmsten) att bjuda henne på middag på lokal.

Det är som synes ett imponerande skådespelargarde Hasse Ekman fått ihop i denna alltigenom välspelade film, där han dyker själv upp i en ovanlig biroll som bitter invalid. Hans nyblivna fru Eva Henning fick också något av ett genombrott i denna sin andra insats i en Hasse Ekman-film. Den tunge kritikern Robin Hood skrev t ex i Stockholms-Tidningen: ”Vi har alltid varit stränga mot Eva Henning, men nu kapitulerar vi helt. Hon är utomordentlig, i hög internationell klass, varm och frigjord, nyansrik och äkta. Spelet kommer inifrån och replikerna sägs väl. Vad hon utvecklats.”

Om filmen i sin helhet skrev Gerd Osten i BLM: ”Den som hittills vägrat tillerkänna Hasse Ekman som regissör några andra egenskaper än sentimentalitet och facilitet, måste sent omsider ändra uppfattning inför Vandring med månen, en bestickande blandning av sommarsaga, crazy och mardröm. […] Rooslings foto höjer filmen i ett glidande, lite konturlöst skimmer, och dess irrationella charm är stark. Under de två ungdomarnas lyriska idyll går en mörk underton av livsångest och driftskräck som låter historien utspelas på två plan. […] Från huvudrollerna nedåt är spelet ovanligt pregnant, och man torde utan tvekan kunna beteckna Vandring med månen som den löftesrikaste svenska filmen efter Hets.”