Wild at heart

Hur skulle den medeltida moraliteten te sig om den återuppstod i våra dagar? Ett svar vore onekligen David Lynchs film Wild at Heart. Klär man av den dess spektakulära utanverk så får vi något som liknar t ex den gamla dramat Spelet om envar, en skildring av hur det goda och de onda kämpar om en människas själ och där det förra till sist avgår med segern.

Men nu handlar det om ett mysteriespel med påtagliga postmoderna förtecken ägnade att förbrylla eller reta upp åskådaren. Många har typiskt nog avfärdat filmen som en tom meningslöshet men skrapar man under ytan finns åtskilligt att läsa in i den (inte minst den psykoanlytiskt intresserade kan finna mycket av värde här). Den kan t ex ses som en modern apokalyps som tar hjälp av den den moderna amerikanska popkulturens främsta ikoner, som här Trollkarlen från Oz som ofta apostroferas. Men där den gula, tegelbelagda vägen till drömriket, som här befars av en Marlon Brandoinspirerad Elvis-imitatör (Sailor),  solkats av blod och våld.

Få skribenter har lagt märke till det musikinslag som är invävt som ledmotiv här. Det är inte av Lynchs hovkompositör Badalamenti utan är en instrumental bit ur Richard Strauss ”Vier Letzte Lieder”, närmare bestämt ”Im Abendroth”. Detta var det sista som den åldrade Strauss skrev och blev ett slags vemodig förtröstan inför det oundvikliga slutet. Här fungerar musiken som ett slags melankolisk kommentar till det som sker. Det knyts gärna till den många återkommande bilderna av eld och förstörelse.

Vad står då dessa bilder för? De kan kanske ses som ett åskådliggörande av den flammande passionen mellan Sailor och Lula, som inga onda makter i världen kan stoppa. Det kan också vara minnet av skuld, som måste rensas bort genom hela denna serie av prövningar och slutgiltig bortgöring som Sailor genomgår. Att filmen fått karaktären av ”road-movie” understryker detta. Alltsedan litteraturens uppkomst bak i den forngrå tid har resan, odyssen haft en viktig betydelse för iscensättning av själsliga utvecklingsdramer. Det handlar ofta om resan in i sig själv som att göra en yttre färd.

Filmen är också djupt förankrad i melodramens genremönster med allt detta överdrivna i bild- och formspråket samt, som redan skrivits, musiken. Det är en häftig blandning av europeisk konstmusik och amerikansk populärdito. I det sistnämnda fallet spelar Elvis Presley en viktig roll för filmen. Han om något har stått som representant för det mest melodramatiska i denna musikstil. David Lynch, denne USAs svar på Arne Mattsson, har ofta beskrivits som en som ofta befar gränslandet mellan Hollywood och Europa. Denna film visar detta på ett utomordentligt uttrycksfullt sätt.

POQ