Yngsjömordet

En av de märkligare karriärerna i svensk filmhistoria torde vara  Arne Mattssons, som föddes i Uppsala 1919. Han är den produktivaste svenske ljudfilmsregissören genom tiderna med närmare 70 långfilmer, men det är en brokig samling verk av synnerligen växlande kvalitet.

Han debuterade som något av ett underbarn 1944 och etablerade sig snart som en av SFs pålitligare regissörer, med verk som Rallare (1947) och uppsaladeckaren Farlig vår (1949). Följande år hamnade han på folkrörelsernas filmbolag Nordisk Tonefilm, där han fick en gigantisk internationell succé med Hon dansade en sommar (1951) som väckte uppseende inte minst genom sina nakenscener. Efter detta blev han något av Tonefilms prestigeregissör, med filmatiseringar av litterära giganter som H K Laxness Salka Valka (1954), Strindbergs Hemsöborna (1955) och nyinspelningen av Selma Lagerlöfs Körkarlen (1958).

Konstnärligt sett var inga av dessa tyngre verk helgjutna, men det finns alltid lysande enskildheter i dem genom Mattssons bildkänsla och ambitiösa kameraarbete. De möttes med respekt, men inte alltid med entusiasm och få av dem var några publika framgångar. Mattsson, vars regissörsidoler hette Fritz Lang och Alfred Hitchcock, sadlade då om och blev svensk films store thrillerspecialist. 1958–63 kom hans filmserie om privatdetektiven kapten Hillman och den slog direkt hos den svenska publiken, denna serie som blandade skratt och spänning i filmer som Damen i svart och Mannekäng i rött.

Men tyvärr sjönk hans deckarfilmer i kvalitet och kritiken, influerad av tankarna från den franska nya vågen, började alltmer kritisera hans dominerande intresse för filmernas form och bortseende från deras innehåll. Mattsson, som alltid varit starkt beroende av bra manus, fick allt svagare material att arbeta med och hamnade under 60-talet i den spekulativare delen av filmindustrin. Krystade intriger livades upp med exportvänliga nakenscener och morbida inslag, något som filmrecensenterna slog ned rejält på. Mattsson tog kritiken hårt och gick 1968 i frivillig landsflykt, med en produktion utländska B-thrillers och enstaka besök i hemlandet. Det senaste var för två år sedan då han planerade att göra en senkommen uppföljare till Hillman-serien, men finansieringen gick åt skogen och sedan dess påstås han vila på lagarna i en villa i Täby.

Under 60-talet sågs således Mattsson som en förlorad filmkonstnär, men efter en lång rad svaga filmer kom plötsligt Yngsjömordet (1966) som en positiv överraskning. Äntligen hade han ett gediget manus att arbeta med, denna gång av aktrisen Eva Dahlbeck som bearbetat en dokumentärroman om ett autentiskt mord från 1889. Gunnel Lindblom spelar Anna Månsdotter, den sista kvinnan som avrättades i Sverige. Hon och hennes son (Gösta Ekman), med vilken hon levt i ett incestuöst förhållande med, hade gemensamt erkänt mordet på sonhustrun Hanna (Christina Schollin) och filmen utgör en rekonstruktion av de händelser som ledde fram till mordet.

Kritiken var positiv: ”Återkomsten sker med en beslutsamhet och en kraft som ger skäl för frågan om inte Yngsjömordet är hans starkaste och mest genomarbetade film”, ansåg SvD och Mauritz Edström i DN instämde: ”Mattssons film om det beryktade Yngsjömordet framstår för mig som det svenska filmårets mest glädjande överraskning. Det är en rak och bred och kraftfullt genomförd skildring av ett rättsfall, buren av ett engagemang som ger rekonstruktionen liv.”