Fängelse

Efter regidebuten Kris (1946), som blev ett vart fall publikmässigt fiasko, tog producenten Svensk Filmindustri åtminstone för stunden handen från den unge Ingmar Bergman. Där kunde också historien om honom som filmregissör ha slutat om inte producenten Lorens Marmstedt valt att satsa på honom. Marmstedt som kanske var den mest genuint kreativa filmproducent vart land har haft blev de facto något av en läromästare för Bergman, vilket han också betygat i memoarboken Laterna Magica (Bergmanforskningen har i största allmänhet undvikit att ställa frågan om den betydelse Marmstedt hade för Bergman, inte bara som producent utan även för att utveckla Bergmans stilistiska konstnärskap).

Fängelse blev den sista i raden av filmer som Marmstedt producerade sedan SF avböjt denna ide. Dessförinnan hade Bergman åter tagits till nåder av det stora bolaget efter ett par manuskript som andra regisserade och Hamnstad (1948), som blev Bergmans regiåterkomst hos SF. Marmstedt sade ja i den fasta förvissningen om att det inte skulle bli något vinstgivande projekt. Men Bergman fick låta sig hållas mot löftet att göra den som en extrem lågbudgetfilm.

Filmen liknar egentligen inget annat från denna tid men kan ocksa ses som ett bokslut av den existentiella tematik som Bergman odlat i sina tidiga filmer. Existentialismen som filosofisk gren kom att introduceras i Sverige efter andra världskrigets slut. Det fanns en tacksam jordmån för denna nu när de stora idealen lidit skeppsbrott. Pjäser av Sartre, Camus och Anouilh kom att spelas och uppmärksammas och många inhemska författare som t ex Lars Ahlin kom att uttrycka existentialistiska ideer.

Bergman har för sin del sagt (Bergman om Bergman) att han inte tagit del av existenstensfilosofms skrifter, och det var väl kanske få som gjorde det på ett direkt sätt. Men liksom många andra kunde han inte undgå att ta intryck av dess budskap som var vida mer spritt i pjäser och litteraturen, inte minst mot bakgrund av sina egna erfarenheter av tiden. Sedan kom han att smälta samman dessa ideer med annat.

Fängelse är i mycket en paradox och spel med illusioner. Det är en film om film, som det sägs inte kan göras, men som likväl realiseras genom att vi kan betrakta en film som heter Fängelse och som handlar om helvetet på jorden. I filmens början introduceras vi med en gammal man, en lärare som vistats på sinnessjukhus, som uppsöker en filmregissör i filmateljen med en ide om en film. Den skall handla om hur djävulen tänker sig behärska världen. Det skall inte ske genom att ändra på saker och ting utan allt skall vara som förut. T o m religionen skall få finnas kvar.

Den skeptiske regissören, som spelas av Bergmans ”rival” vid denna tid, Hasse Ekman (och f ö även han en av Marmstedts adepter), tror inte på iden - och som ytterligare en metadimension på Fängelse kan man se hans egen senare Flickan från tredje raden (1949), som blev lite av en ”motfilm” till Fängelse. Regissörens vän, den alkoholiserade författaren Thomas, erinrar sig dock en flicka han mött en gång i samband med ett reportage, gatflickan Birgitta Carolina. Så kommer filmen in på den sorgliga historien om henne, vilket Mir filmens själva kärnberättelse.

I mycket kommer denna att uttrycka en serie existentialistiska tankegångar, vilket Bergman själv senare utvecklade i en artikel i Stockholms-Tidningen (18. 3. 1949). Han frågade sig apropos Birgitta Carolina vari ligger hennes skuld. Varför är människan maktlös mot ondskan. Han sammanfattar att det handlar om en ”smärtsam och olidlig insikt om sig själv och sin situation och varför finns det just i det ögonblicket ingen hjälp att uppbringa. Är jorden helvetet och finns det i så fall en Gud och var finns han och var finns de döda?”

Filmen skildrar i mycket en problematik som existentialismen kretsar kring. Om Gud är död är människan utlämnad åt sig själv. I sin ensamhet och frihet har hon dock möjligheten att ta ansvar för andra. Därför kan också författaren och hans hustru Sofi trots allt återfdrenas. Men Birgitta Carolina går under i sin ensamhet, kanske kan man se henne som en illusorisk dröm om det oskuldsfulla och ursprungliga (nu vållade detta slut Bergman en hel del svårigheter och han laborerade med flera alternativ – bl a att hon skulle få nåd genom religionen och sluta som frälsningssoldat!)

Filmens uppbyggnad kan liknas vid en serie kinesiska askar. Ramhandlingen omsluter en annan handling, vilken i sin tur omsluter kärnberättelsen om Thomas och Birgitta Carolina. Men dennna innesluter i sin tur den märkliga drömberättelse som Birgitta Carolina återger, hennes drom om ”människoskogen” och det hemliga smycket, kanske själva livets kärna. Hela filmen är ett enda stort illusionsbrott, inte minst genom den byggs upp av att vara en film i en annan film – och genom att en del av filmen utspelas i illusionsverkstaden själv, en filmatelje. Dessa illusionsbrott förstärks även av Bergmans kända vana att, även i detta mörka sammanhang, blanda s k högt och lågt. Det finns stråk här av en svart och ganska foLklig komik som kanske inte uppmärksammats i tillräckligt hög grad av den stora massan Bergmanuttolkare.

doktor i filmvetenskap

Produktionsuppgifter:

Regi: Ingmar Bergman

Manus: Ingmar Bergman

Foto: Göran Strindberg

B-foto: Bengt Westfelt

Ljud: Olle Jakobsson

Musik: Erland von Koch

Arkitekt: P A Lundgren

Rekvisita: Sven Björling

Smink: Inga Lindeström

Elektriker: Harry ”Snilleblixten” Karlsson, Kalle Ohman

Passare: Jocke Fredriksson, Gunnar Jonsson

Snickare: Harry ”Rubank” Karlsson

Övriga medarbetare: Harry Jakobsson,Erik Jerkö

Inspicient: Gösta Pettersson

Scripta: Chris Poijes

Klippning: Lennart Wallen

Produktion: Lorens Marmstedt för AB Terraproduktion (inspelad 16.11.1948-4.3.1949 i Sandrew-Ateljerna (interiörer) och Gamla Stan (exteriörer)).

Censur: Gul [barnförbjuden] (nr 75.006 den 18.3.1949)

Längd: 2.150 m (efter censurklipp i 5 akten på 10 m-förkortning av självmordsscen) [78 min]

Premiär: 19.3.1949 Astoria (Stockholm)

Skådespelare: Doris Svedlund (Birgitta Carolina Söderberg), Birger Malmsten (Thomas, författare), Eva Henning (Sofi, hans fru), Hasse Ekman (Martin Grande, regissör - tillika speaker), Stig Olin (Peter, Birgitta Carolinas ”fästman”), Irma Christenson (Linnea, Birgitta Carolinas syster), Anders Henrikson (Paul, f d matematiklärare), Marianne Löfgren (Signe Bohlin, pensionatsvärdinna), Anita Blom (Anna, Signes kusindotter), Arne Ragneborn (Annas fästman, brevbärare), Curt Masreliez (Alf, Peters kumpan), Carl Henrik ”Kenne” Fant (Arne, skådespelare), Inger Juel (Greta, skadespelerska), Torsten Lilliecrona (filmfotografen), Börje Mellvig (poliskommissarien), Segol Mann (belysningsbasen), Åke Engfeldt, Gösta Ericsson (kriminalpoliser som förhör Birgitta Carolina och Peter), Åke Fridell (Magnus, operasångare och inneboende på pensionatet), Lasse Sarri (Lasse, pojken i källaren), Britta Brunius (Lasses mamma), Birgit ”Bibi” Lindqvist (en inneboende på pensionatet), Gunilla Klosterborg (en mörk kvinna), Ulf Palme, John W Björling (två män i Birgitta Carolinas dröm), Sven Björling, Kalle Ohman, Harry Karlsson (filmarbetare i ateljen), Inga Lindeström (sminkösen i ateljen), Chris Poijes (scriptan i ateljen) Britta Holmberg (Birgitta Carolinas mammas röst i drömmen). Bortklippt i den slutliga filmen: Rune Lindström (en predikant)

Copyright © November 1995, Nils Bingefors, Uppsala Studenters Filmstudio.
Ansvarig för innehållet: Nils Bingefors, Uppsala Studenters Filmstudio
Senast ändrad: 5 december 1995

© Uppsala Filmstudio