USA 1996 Regi: David Lynch.
Manus: David Lynch, Barry Gifford. Producenter: Depak Nayar, Tom
Sternberg, Mary Sweeney. Foto: Peter Deming. Klippning: Mary Sweeney.
Musik: Angelo Badalamenti. Scenografi: Patricia Norris. I rollerna:
Bill Pullman (Fred Madison), Patricia Arquette (Renee Madison/Alice
Wakefield), Balthazar Getty (Pete Dayton), Robert Blake (mystisk man),
Robert Loggia (Mr Eddy/Dick Laurent), Gary Busey (Bill Dayton), Richard
Pryor (Arnie) m fl. Längd: 134 min.
En jazzmusiker i Los Angeles är svartsjuk på sin vackra fru som förmodligen är otrogen. Med posten får de videokassetter utan avsändare som kusligt nog föreställer deras hus, först utsidan, sedan insidan, sedan de själva sovande – ovetande om att de är iakttagna av den okände filmaren. Frun hittas mördad. Jazzmusikern döms för mordet och sätts i fängelse. Plötsligt försvinner han spårlöst, och istället sitter en annan man i cellen – en bilmekaniker. När han släpps ut träffar han en gangsters älskarinna, och de smider kriminella planer tillsammans. Detta kan sägas vara Lost Higkways handling.
Men precis som i Lynchs andra filmer, och i än högre grad, är stämning och atmosfär långt viktigare än handlingen. Lynch själv har sagt: ”The film is too rich to be left to the storytellers alone.” Stämningen i Lost Highway är alltigenom mystisk, hotande och obehaglig. En känsla av att ingenting ar säkert, inte ens verkligheten som man upplever den, genomsyrar filmen. Huvudpersonen försvinner mitt i filmen och ersätts av en annan. De två kvinnorna spelas av samma skådespelerska.
Då och då dyker en mystisk man från ingenstans upp som tycks veta allt om huvudpersonerna. Varför? Ingen aning. Själva universum verkar ha förlorat sin logik. Eller för att citera filmens tankfulle fångvaktare: "This is some spooky shit we got here."
EL