Bloody Sunday

Den 30:e januari 1972 sköt brittisk militär ihjäl 13 obeväpnade demonstranter i staden Derry på Nordirland. Det började som en fredlig marsch för medborgarrättigheter men slutade i en blodig massaker som fördjupade den irländska konflikten och gav bränsle åt 25 år av våld och terrorism. I Bloody Sunday rekonstruerar den brittiske regissören Paul Greengrass händelseförloppet under denna ödesdigra dag, från morgonens förväntningar till kvällens kaotiska sammandrabbning.

Filmen bygger på Don Mullans bok Eyewitness Bloody Sunday som innehåller vittnesmål från såväl soldater som demonstranter, och även om Greengrass sympatier i första hand ligger hos de senare så lyckas han ge båda sidor av konflikten ett mänskligt ansikte. Aggressionen, rädslan och dödsångesten reflekteras med samma intensitet i de unga soldaternas ögon som i stenkastarnas. Som åskådare befinner man sig tätt inpå dessa människor och mycket av närvarokänslan uppnås med enkla medel. En skakig handkamera, halvt improviserad dialog och användandet av enbart naturliga ljuskällor ger filmen en dokumentär prägel som förstärks av att det inte förekommer någon bakgrundsmusik. Filmen inleds med Dominic Muldowneys marschmusik och avslutas självfallet med U2:s Sunday bloody Sunday, men däremellan hör vi bara rösterna, ropen och oväsendet från det drama som utspelas framför oss. Alla ansträngningar för att säkra realismen hade dock varit bortkastade om det inte vore för skådespelarnas insatser. Jag tänker då först och främst på TV-skådisen James Nesbitt som är sanslöst bra i rollen som demonstrationsledaren Ivan Cooper, vår ledsagare genom detta inferno.

Bloody Sunday är en obehaglig film. Inte enbart på grund av dess påträngande realism utan för att den påminner oss om det mänskliga våldets till synes okontrollerbara krafter. Greengrass blottlägger de mekanismer och omständigheter som leder fram till den slutgiltiga urladdningen, som känns lika ofrånkomlig som en annalkande naturkatastrof. Dessa mekanismer var ingalunda unika för det som hände i Derry utan kan med lätthet appliceras på dagens konflikter, oavsett om vi pratar om västbanken, asiatiska diktaturstater eller franska förorter. Historien upprepar sig, om och om igen.

FS