Duck soup. USA 1933. Regi: Leo McCarey. Manus: Bert Kalmar, Harry Ruby. Producent: Herman J. Mankiewicz. Foto: Henry Sharp. Musik: Bert Kalmar, Harry Ruby. I rollerna: Groucho Marx (Ruus T. Firefly), Chico Marx (Chicolini), Harpo Marx (Pinky), Zeppo Marx (Lt. Bob Roland), Margaret Dumont (Mrs. Gloria Teasdale). Längd 68 minuter.
Bröderna Marx kom från samma vaudevilletradition som Helan och Halvan, Charlie Chaplin och Buster Keaton. Till skillnad från dessa komiker växte inte bröderna Marx popularitet fram genom stumfilmen utan istället lyckades de slå igenom på Broadway med hjälp av populära revyer. Deras verbala humor passade utmärkt för ljudfilmen.
Mitt emellan två världskrig, i en tid som präglades av världsdepressionen, klättrade en jätteapa upp mot toppen av Empire State Building och skapade en filmklassiker år 1933. Det är inte alla filmer som blir klassiker lika snabbt som King Kong; samma år kom bröderna Marx Fyra fula fiskar, men publiken vid den här tiden var inte mottaglig för en sådan vild satir om diktatorer, och filmen blev varken en kritiker- eller publiksuccé. Det var först när popkulturens ungdomar i Vietnamkrigets skugga upptäckte filmen som den blev populär och upphöjdes till den klassiker som den är idag.
Fyra fula fiskar är en film som egentligen trotsar all logik. Det händer hela tiden oväntade saker och intrigen är egentligen av underordnad karaktär. Det som gör denna film så lysande är den stora variationen på skämten, varav många bara levereras i förbifarten. Filmen är som ett framrusande expresståg fylld av så mycket skämt att man omöjligt kan uppfatta alla första gången man ser den. Till och med filmens musikalnummer är otroligt roliga och filmen igenom är alla bröder oerhört inspirerade, här finns klassisk slapstick av bästa sort, mängder av vassa one-liners, ordlekar, parodier på amerikanska frihetshjältar och fullt av galna vändningar.
Även om En galakväll på Operan från 1935 och En dag på kapplöpningarna från 1937 är bra och mycket roliga filmer saknar dessa den galenskap som lyfter Fyra fula fiskar till oöverträffade komiska höjder. Än i dag – 70 år efter den skapades – är den en nästan löjligt skarp satir över maktelit och dårskap. Aktuellare än det mesta och så oändligt mycket roligare. En veritabel skrattfest som man kan se hur många gånger som helst.
Ett stort tack till Filminstitutet som valt att ta med detta komiska mästerverk bland sina nyrestaurerade klassiker.
PS & TS