The Life Aquatic with Steve Zissou. USA 2005. Regi: Wes Anderson. Manus: Wes Anderson och Noah Baumbach. Foto: Stefano Falivene. Musik: Rod Argent. I rollerna: Bill Murray, Owen Wilson, Cate Blanchett, Anjelica Huston, Willem Dafoe, Jeff Goldblum, Michael Gambon, Bud Cort m fl. Längd: 118 minuter.
Steve Zissou! Hjälten, äventyraren, upptäckaren. Mannen som besegrade havsdjupen, sjömonstren, farorna och piraterna. Pojkbokshjälten i levande verkliga livet. Steve Zissou, den oförglömlige!
Eller var det Jacques Costeau? Nej, Zissou var det, det är jag säker på efter att ha sett filmen om honom av Wes Anderson. Den båten (forskningsfartyget ”Belafonte”), den besättningen och de käcka röda stickade mössorna kan bara inte vara påhitt. Detta är sanningen, pojkar och flickor!
När filmen börjar är han på fallrepet. Den berömmelse han en gång hade har börjat falna. Filmpremiärerna, tidningsintervjuerna, ungdomsklubbarna i hans namn, allt börjar tyna bort. Hans hopp står till den nya expeditionen och filmen, den där han ska fånga den hittills okända jaguarhajen. Just den haj som på förra expeditionen så försmädligt åt upp hans kompanjon och vän.
Wes Andersons film om Steve Zissou (Bill Murray) är en märklig och fantasirik blandning av serietidningsäventyr, avslöjande reportage och pastisch på allehanda mediala företeelser. Inte minst får hela genren av naturfilmer (och inte minst linslössen som gör dem) sig en rejäl känga.
En av orsakerna till att hopkoket blir så sevärt är den långa raden av karaktärskådespelare som får chansen att brista ut i fyndiga karikatyrer runt Bill Murrays bärande roll: Anjelica Huston, Michael Gambon, Willem Dafoe, Owen Wilson och alla andra.
Men den övervägande orsaken är nog att Wes Anderson, trots att i stort sett hela filmen går ut på att påvisa bristerna i Steve Zissous livslögn, sjaskigheten, falskheten, fejket, bluffarna, hänsynslösheten och självupptagenheten, trots allt det så lyckas han fånga något charmigt och förförande i myten Steve Zissou. Hela den bild av hjälten som utforskar det okända i käck röd luva är så naiv, så dum, så otrolig och så korkad att man någonstans innerst inne vill tro på den. Tro på den bara för att den är så ömklig.
NB