Manderlay

Andra delen i Lars von Triers trilogi om USA, Manderlay, fick inte lika mycket uppmärksamhet som föregångaren Dogville. Kanske beror det på att vi redan sett konceptet, och att nyhetens behag därför har bleknat lite, eftersom filmerna är på samma sätt, med en i det närmaste obefintlig exteriör där hus och rum är markerade med streck på golvet, vilket också tillåter regissör och fotograf att komma närmare inpå skådespelarna under pågående inspelning.

Manderlay tar sin början där Dogville slutade, men Grace har bytt skepnad, från Nicole Kidman till filmregissören Ron Howards dotter Bryce Dallas Howard. (Men att ha två olika skådespelerskor för en och samma roll i två filmer är väl ingenting efter Todd Solondz film Palindromes, där han växlar mellan åtta olika tjejer i huvudrollen.) Det ryktas dock att båda skådespelerskorna kommer att dyka upp i den tredje och sista delen av von Triers USA-trilogi, Washington.

Manderlay är en bomullsplantage till vilken Grace anländer tillsammans med sin pappa (som också bytt skådespelare, från James Caan till Willem Dafoe) sen hon lämnat byn Dogville. Det är fortfarande 1930-tal, slaveriet är sedan länge avskaffat i USA, men trots detta lever det kvar på plantagen. Detta upprör Grace som bestämmer sig för att hon ska befria slavarna.

Personligen tycker jag att von Triers koncept med den sparsmakade scenografin och den närgående handkameran är ett genialiskt drag. Och även om vi har sett det en gång förut, så är det fortfarande ett nyskapande och ovanligt sätt att göra film på. Lars von Trier är en pionjär inom filmbranschen, en uppfinnare som vågar prova nya och kontroversiella idéer och inte heller är rädd för att provocera. Det är något han ofta blir kritiserad för, men man kan inte vara banbrytande och konventionell på samma gång. Det gör ofta ont att se hans filmer, och Manderlay är inget undantag. Men de filmer som känns är de filmer man minns.

KHÅ