Melinda och Melinda

Allt var som bekant bättre förr. Inte minst filmerna. Även Woody Allen. Det är oftast det intryck som ges när det skrivs och kommenteras om Allens senaste filmer. Sedan Allen började göra egna filmer på 60-talet har han i stort sett gjort en film om året, så i dagsläget har det blivit omkring 40 filmer. Han har även medverkat som skådespelare i andras filmer, inte alltid med så lyckat resultat.

Allens filmlandskap är välkänt och även människorna som befolkar det. En mindre del av New York, Manhattan. Intellektuella personer med gott om pengar odlar sina neuroser och glider in och ut ur kärleksförhållanden. Men det Allenska filmutbudet är inte så enhetligt som det ibland beskrivs. Han har ofta experimenterat med berättarstrukturer, exempelvis när han vänder sig direkt till publiken i Annie Hall (1977). Han har även gjort några fejkade dokumentärer som Zelig (1983), om en mänsklig kameleont. Dur och moll (1999) är en tragisk dokumentär om världens näst bästa jazzgitarrist. Han har även experimenterat formellt, några exempel från 90-talet med kameran som jojo bör helst glömmas.

Melinda och Melinda är ett försök att reda ut vad som är tragiskt och vad som är komiskt. Något som redan Aristoteles försökte. Melinda kommer till New York och hon berättar sin historia. Det blir två berättelser, den ena komisk och den andra tragiskt, de går i varandra och åskådaren är kanske inte helt klar om det är det tragiska eller det komiska som gäller. Förmodligen är detta helt avsiktligt från upphovsmannens sida. Livet och de stora berättelserna går inte att renodla som antigen enbart tragiska eller enbart komiska. Den som är någorlunda insatt i Woody Allens värld kan också se vilken roll som egentligen är skriven för skådespelaren Allen.

HE