Oldboy

Efter en natts fylla vaknar Oh Dae-su upp i en förseglad lägenhet, utan fönster och förstår snart att han är inspärrad men han har ingen aning om vem som satt honom där, eller varför han sitter där. Månaderna går och snart har han suttit i sin cell i 15 år med endast en tv som enda kontakt med omvärlden. Plötsligt sätts han på fri fot igen och börjar omgående planera sin hämnd. Han träffar en kvinna som han inleder ett förhållande med och som hjälper honom i hans efterforskningar. När Oh Dae-su äntligen hittar sin nemesis får han ett ultimatum, nämligen att ta reda på varför han satt inspärrad i 15 år – misslyckas han dör hans nya flickvän, lyckas han tar hans kidnappare livet av sig. De två männen, båda besatta av hämndbegär mot den andre, har således definierats som protagonist och antagonist, men eftersom vi inte vet motiven så är rollerna oklara in i det sista.

Som många av de största filmerna från Sydkorea på senare tid innehåller även Oldboy rejält med ögongodis. Foto och scenografi är genomarbetat in i minsta detalj och när specialeffekter används är det alltid på ett berättigat sätt.

Men det är på ren manusnivå som filmen imponerar mest. Det känns verkligen som en ”rollercoaster ride” som recensenter i USA brukar beskriva Jerry Bruckheimer-filmer på videoomslagen, fast utan explosioner, Kenau Reeves och andefattiga repliker. Hollywood, som desperat gått runt med dammsugare och köpt upp rättigheter att göra remakes på varenda idé från Sydkorea på sistone (t.ex. den romantiska komedin My sassy girl och skräckisen Tale of two sisters för att nämna några) har säkert sina ögon på Oldboy också, men det känns som om storyn denna gång är omöjlig att överföra till ett amerikanskt dito, med dess oskrivna moraliska lagar.   

Oldboy är en otroligt snygg, otäck och brutal film men styrkan ligger i de överraskande vändningarna och filmens oförutsägbarhet. Detta är filmskapande på riktigt hög nivå, en film som inte lämnar näthinnan på ett bra tag.

En film som absolut inte får missas.

PS & TS