Undergången

De flesta av oss har väl sett åtminstone någon film som på ett eller annat sätt berör Hitler och hans agerande i historien. Och visst finns det många starka skildringar om andra världskriget. Men betydligt fler är de filmskapare som känt sig manade att göra film om det här ämnet, och otaliga är de filmer som sällat sig till att bara bli en i mängden. Så varför visar vi den här filmen på Filmstudion, vad har den som skiljer den från massan? Ja, först och främst så har Undergången Bruno Ganz i huvudrollen som Adolf Hitler. Hans insats är fullkomligt briljant. (Han lär ha studerat Parkinsonpatienter i Schweiz för att förbereda sig för rollen.) Men det här är också en andra världskrigsfilm som tar avstamp i ett något udda skede. Undergången utspelar sig i den, för tyskarnas del, absoluta slutfasen av kriget, under perioden mellan Hitlers sista födelsedag den 20 april och den 2 maj 1945. Dessutom är det här en tysk film, där tyskarna pratar tyska, och inte engelska med tysk brytning som de så gärna gör i de amerikanska tolkningarna. Bara det ger filmen en klar fördel.

Historien som berättas för oss är Traudl Junges historia. Hon var Hitlers personliga sekreterare mellan 1942 och 1945 och fanns med nere i bunkern där hennes arbetsgivare och hans närmaste gömde sig under de sista dagarna.

Min lillebror beskriver filmen som ”klaustrofobisk men jäklit bra!” Jag tycker att det är en ganska bra beskrivning. För Undergången utspelar sig till stor del i bunkern, vilket ger filmen en i det närmaste klaustrofobisk känsla. Den känslan förstärks av den undertryckta desperation som alla människor som trängs nere i bunkern tycks bära med sig.

Det här är en tung film som innehåller många obehagliga sekvenser. Men en tysk film om Hitler ska väl ändå inte vara lättsam och rolig.

KHÅ