A history of violence

Från att förr mestadels rotat i människosläktets inälvor ägnar sig den kanadensiska kultregisören David Cronenberg numera åt att rota i dess mentala gömmor. Och han gör det med den äran. Som exempel kan nämnas den av Filmstudion tidigare visade Spider. Även i sina tidiga filmer under det tidiga åttiotalet visade Cronenberg att bakom allt blod och inälvor fanns ett stort intresse för den mentala biten, särskilt i The Brood från 1979 med Oliver Reed och Samantha Eggar i huvudrollerna kan man se detta. Filmens handling innefattar en ny form av psykoterapi som Cronenberg, sin vana trogen, naturligtvis låter utmynna i blod och slafs. En film jag varmt rekommenderar!

Men nu över till hans senaste verk, A history of violence. En ovanligt rak historia som till en början verkar handla om en lycklig familj på den amerikanska landsbygden och som möter våldet i samhället på ett mycket brutalt sätt. Efterhand börjar man förstå att det ligger en hel del dolt under ytan, sådant som familjemedlemmarna inte ens vet om varandra. Efter hand skönjer man filmens två bärande budskap: dels att våra närmaste (eller vi själva) aldrig har en fullständig bild av vilka vi är – dels att vår historia alltid kommer att forma vår framtid. Kanske inga revolutionerande upptäckter, men om vi nu koncentrerar oss på det förstnämnda så hamras budskapet in synnerligen effektivt – Viggo Mortensens övergång från präktig drömpappa till mördarmaskin är nästan lika obehaglig för hans familj som dödlig för de gangstrar vars blod han tapetserar omgivningen med. Väl framme vid den hållplatsen märker den tidigare älskade familjemannen att han inte kan nå tillbaka till utgångspunkten. Våldsmetamorfosen påverkar såväl hans son (som plötsligt spöar upp sin plågoande i skolan) som hans fru (som börjar betrakta sin man med misstänksamhet). Den intima familjelyckan krackelerar fullständigt när Tom Stall alltmer blir sitt förflutnas demon.

Det är inte nervkittlandet som driver handlingen framåt i första hand, utan hur medlemmarna i familjen Stall genomgår dramatiska förändringar. Samtidigt finns det en hel del humor instoppat i dialogen och det känns inte på minsta sätt krystat. Men så är det också en mästerregissör bakom kameran.

PS/TS