Grizzly man

Under 13 somrar levde Timothy Treadwell tätt tillsammans med Alaskas vilda grizzlybjörnar. Han såg sig som deras bundsförvant och beskyddare, medan omvärlden snarare betraktade honom som en halvgalen hippie som levde i en verklighetsfrämmande Disneyvärld. Under sina sista fem år i Alaska började Treadwell dokumentera livet i vildmarken. Över 100 timmar filmades, och kameran rullade fortfarande när han och hans flickvän slutligen överfölls och dödades av en grizzlybjörn.

Det känns tämligen logiskt att det blev just Werner Herzog som la vantarna på Treadwells filmrullar. Under hela sin karriär har han fascinerats av excentriska individer på vansinnets rand. ”Jag har sett sådan här galenskap på en filminspelning förr” muttrar Herzog när Treadwell tappar fattningen framför kameran, och det är inte svårt att gissa vem han syftar på. Treadwell tillhör tveklöst samma karaktärsfamilj som Aguirre, Fitzcarraldo och Klaus Kinski. En skara som även inkluderar Herzog själv. Vi talar trots allt om en man som gått till fots från Berlin till Paris och som sagt att ”jag borde sluta göra filmer – jag hör hemma på mentalsjukhus”.

Likheterna mellan Herzog och Treadwell som filmskapare är fler än vad man kanske kan tro. Båda är de ohämmat passionerade i sitt sökande efter någon form av större sanning i en kaotisk värld. Medan Treadwell letar sig ut i vildmarken gräver Herzog ner sig i det mänskliga psykets mörkaste skrymslen. Båda trivs de också väldigt bra framför kameran. Treadwells inspelningar visar upp en fåfäng posör som vårdar sin frisyr med samma engagemang som han försvarar björnarna. Herzog är måhända inte lika besatt av sitt yttre, men han intar likväl en viktig roll i sin film. Han håller oss tryggt i handen när vi färdas till platser där Treadwell levt och träffar människor som känt honom. Han behandlar materialet som anförtrotts honom med stor vördnad, men för samtidigt en dialog med Treadwell och ifrågasätter hans resonemang. Slutresultatet är ett mångbottnat personporträtt som knappast lämnar någon oberörd. Här finns stunder av ofrivillig humor – det är svårt att hålla sig för skratt när en vuxen man pratar med bebisröst till en grizzlybjörn som han döpt till Mr. Chocolate – men även svärta och ödmjukhet inför detta märkliga människoöde.

FS