Kvarteret Korpen

Vad är en klassiker? Detta missbrukade begrepp som numera används om filmer som knappt gått färdigt på bio är dock i vart fall ytterligt tillämpligt på en film som Kvarteret Korpen. Inte bara för att den nu har mer än 40 år på nacken utan för att den nu står där som en märkbar milstolpe i den svenska filmhistorien. Kanske det inte var för inte som den utnämnts till den bästa svenska filmen genom tiderna, låt vara av kritiker som var ganska unga och med ett mindre öppet perspektiv på historien. Men den representerade onekligen något nytt när den kom. Bo Widerberg hade i sin polemiska bok Visionen i svensk film förespråkat en vardagsnära film, mer sann mot verkligheten, än den vad han uppfattade som den verklighetsfrämmande samtida svenska filmen. Något med dragning åt engelsk diskbänksrealism. Hans eget svar blev denna skildring av ett Sverige av år 1936 som vacklade mellan fattigsamhälle och en ännu inte uppfylld vision av ett folkhem.

Det märkliga med filmen är den starka närvarokänslan, inte bara i bild utan även i ord och ljudet som spelar en viktig roll här. Över den fattiga bakgården ekar Berlinolympiaden och Hitlertal och mycket annat, som bidrar till tidsatmosfären. Naturligtvis spelar skådespeleriet in här med några verkliga specialister på att förmedla just sådan närvaro som Thommy Berggren, Keve Hjelm och Emy Storm. Se bara Hjelms tolkning av en självömkande alkoholist, Storm som självuppoffrande mor eller Berggren som den drömmande sonen.

Rent handlingsmässigt vänder den sig samtidigt mot den svenska 30-talsfilmens sociala optimism eller skall man säga ger den en mer ambivalent bild. Där denna var odelat optimistisk inför den enskildes förmåga att genomföra sin egen klassresa, allt enligt den uppfattning som förmedlades av Per Albin Hansson och andra. Här är det mer osäkert om Anders antydda klättring från proletärgrabb till erkänd författare verkligen är ett lyft för hela arbetarklassen. Svaret är lika ambivalent som skildringen av det politiska läget, av ett Sverige som ännu vacklar politiskt. Men som ändå har något slags framtidstro när sonen Anders uppmanar modern att lägga sin röst på socialdemokratin.

Sedan är frågan vilket slags film Widerberg gjort idag om han sett hur utvecklingen sedan skulle bli.

PQ