Ljus i skymningen

Det är inte helt lätt att hitta ljuset i den här filmen som avslutar Kaurismäkis Finlandstrilogi. Efter att ha gjort upp med arbetslöshet och hemlöshet i de tidigare filmerna, ger han sig här på ensamheten. Och ensamt är det för filmens huvudperson, nattvakten Koistinen. Han är ungkarl, arbetskamraterna är elaka mot honom och den enda han har en relation till utanför sitt arbete är damen i korvkiosken. Han lever sitt liv i ensamhet och på ren rutin, utan ljuspunkter, så när det plötsligt dyker upp en kvinna i hans väg, är det inte svårt att förstå varför han helt handlöst är beredd att kasta sig in i ett förhållande med henne. Detta trots att det finns tydliga indikationer på att det ligger något lurt bakom hennes intresse för Koistinen.

Ljus i skymningen är en typisk Kaurismäkifilm. Där finns inget onödigt prat, ingen glamour. Värmen mellan karaktärerna lyser i sin frånvaro och ensamheten hos de flesta av dem är påtaglig. Det är en dyster bild av Finland som han målar upp, Kaurismäki. Men det är hans bild av Finland som han har skildrat i trilogin. Vi får se hans hemland genom ett par mörka, nära nog svarta solglasögon. Då och då åker solglasögonen av och en betydligt ljusare verklighet uppenbarar sig, dock inte i den här filmen, här är ljusningarna få. Men det är i mitt tycke inte önskvärt att ge ensamheten ett glatt och lyckligt ansikte. En recensent kallade Ljus i skymningen för ”en bra ’feel bad’-film om utanförskap”, det är en bra beskrivning. Bara för att det gör ont att se en film, så är den inte dålig. Filmer som känns är filmer man minns!

KHÅ