Me and you and everyone we know

Det var med stor tveksamhet jag närmade mig Me and you… första gången. Efter att ha läst en intervju med Miranda July, där hon mest framstod som en halvtråkig ”multimediaartist” så hade jag inte alltför stora förhoppningar på hennes första, egenproducerade långfilm. Mina farhågor kom rejält på skam då jag redan sisådär en kvart in i handlingen var helt fast och fascinerad. Den har beskrivits som en gladare Happiness och jag förstår att man drar den liknelsen. Jag tycker dock att Me and you… är så mycket mer. Vad, ja det är lite svårt att förklara. Ni vet när man har sett en film som man tycker är helt fantastisk och när man på frågan vad som gjorde den till en film som man med lätthet stoppar in på sin topp tiolista över förra årets bästa filmer, så kan man inte riktigt förklara. Det ligger någonting magiskt över allting. Rörelserna är små, handlingen kryper fram i snigelfart och man är hela tiden lite osäker på vad som kommer att hända härnäst. En film med ovanligt vanliga människor på jakt efter förändring. Människor som, mer eller mindre, trivs med sina liv – men som ändå håller utkik efter den där alldeles speciella personen som kommer att vända upp och ner på deras liv.

Bland dem en kontaktsökande performanceartist spelad av Miranda själv som träffar den nyss frånskilda pappan Richard som i sin tur får panik över att träffa någon ny. Han i sin tur har två söner, Robbie 7 år, suveränt spelad av sexåriga Brandon Rattcliff som,  är mitt uppe i en Internet-romans, medan son nummer två, den 14-åriga Peter, blir försökskanin när två grannflickor testar sina sexuella erfarenheter på honom.

Miranda July har i intervjuer sagt att hon älskar att regissera barn och det märks. Deras repliker levereras som det mest naturliga i världen och känns totalt trovärdiga. En sällsam liten filmpärla värd att ses mer en en gång. Bered dig på att lämna salongen med ett fånigt leende på läpparna!

PS/TS