Kungliga patrasket

”Det roligaste samarbetet hade vi i Kungliga patrasket. Där var vi båda på vår mammas gata. Hasse ville göra en film om sin far och mindes de glada och många gånger tokroliga stunderna i hemmet och på teatern. Det förekom nästan exakta händelser i manuskriptet, och under inspelningen hette det ideligen: ’Kommer du ihåg den där gången när…’ Och så vidare. Vi levde helt i den värld vi sysslade med, och det tror jag betydde mycket för filmens framgång. Jag fick spela Gösta efter mitt kynne, men poängerna hade vi tillsammans, och det gick tydligen bra. Undra på det förresten, med en sådan ensemble: Hilda Borgström och Olle Winnerstrand som mamman och pappan, Ester Rœck Hansen som hustrun. Hasse spelade sig själv som sonen, vilken gifte sig med Eva Henning. Riktigare kunde det ju inte bli.” [Edvin Adolphson berättar (1972, sid 221), den uppmärksame som ser filmen kan konstatera att han inte minns allt helt korrekt]

Filmens titel går tillbaka på ett yttrande av skådespelaren Gustaf ”Frippe” Fredriksson: ”Skådespelare är patrask, men de är de enda man kan umgås med.”

Hasse Ekmans uttalade ambition med Kungliga patrasket var att göra ett kärleksfullt porträtt av sin far Gösta Ekman, som hade dött 1938, och som Hasse skrev en bok om samma år. Gösta Ekmans storhet kan kanske för senare generationer – som bara kan se honom på film – vara litet svår att förstå. Som filmskådespelare verkar han ofta teatralisk och konstlad. Men att han hade en enorm utstrålning på scenen är omvittnat av många.

Men Kungliga patrasket är inte någon sann berättelse om Gösta Ekman och hans familj. Den är inspirerad och påverkad av händelser i dennes liv, men i första hand är den en skildring av skådespelare och deras liv. Och om hur deras liv påverkar deras skådespelande, och tvärt om. Filmen är också en kärleksförklaring till teatern och dess ”patrask”.

Från början slår Hasse Ekman an tonen genom sitt sätt att presentera förtexterna. Sedan närmar vi oss långsamt den store skådespelaren Stefan Anker och dennes skådespelande familj genom att vi träffar olika personer i hans omgivning. Hasse Ekmans storhet som manusförfattare visar han till exempel genom skapandet av rollfigurer som den långrandige författaren, framställd av Stig Järrel, eller den idealistiske skådespelaren, spelad av Bengt Ekeroth, som helt lever för sin konst. Vem kan för övrigt misslyckas med sådan gamla teaterrävar som Hilda Borgström och Olof Winnerstrand?

I sina memoarer Den vackra ankungen (1955) beskriver Hasse Ekman Kungliga patraskets premiär så här (sid 172): ”Drygt två månader efter inspelningens början hade Kungliga patrasket premiär på Royal. Han gick dit tillsammans med sin mamma och Eva Henning. Båda var nervösa. Produktion, manuskript, regi, huvudroll: Hasse Ekman – det var ett tungt ansvar. Men för första gången i sitt liv (och sista!) kände Hasse sig säker.

– Det här är ingenting att vara rädd för, försäkrade han sina uppskrämda följeslagarinnor. Patrasket är en bra film, en publik film. Den har hjärta, charm och humor och är välgjord. Edvin är strålande. Olle Winnerstrand och Hilda Borgström förtjusande, Eva och jag klara oss hyggligt. Det är bara att gå ner och ta emot hyllningarna!

– Du får inte säga på det sättet, sa hans mamma. Man får inte vara så där övermodig!

Men Hasse stod inte att hejda.

– jag är inte övermodig, jag är bara glad. Jag vet att jag har gjort någonting riktigt den här gången. Kanske jag aldrig kommer att göra det mer, men den här gången har jag gjort det och det kommer press och publik också att tycka.

– Snälla snälla Hasse sluta! bönföll Eva. För din egen skull. Du blir bara besviken i morgon bitti.

Men Hasse blev inte besviken. Patrasket blev hans hittills största pressuccé och efter åtta utsålda veckor på Royal gick filmen ytterligare sju veckor på premiärbiograferna Grand och Astoria.”

HE