La Belle Captive

”Men ingen blir diktare bara av litteraturtekniskt intresse. Någonstans brukar finnas en smärtsam grundupplevelse (som diktaren förvandlar till livsvision och allmängiltig sanning om världen). Robbe-Grillets grundupplevelser kan bottna i kontaktlöshet.

Verkligheten består av idel ting – människan når dem inte. Tingen betyder ingenting i sig själva. De är varken goda eller onda. De är varken meningsfyllda eller meningslösa. De bara finns där. Människan försöker ge liv, värme, mening åt denna förkrossande verklighet – men den svarar henne inte, den är helt likgiltig för hennes ansträngningar.

En sådan grundupplevelse är ångestladdad: man är inspärrad i verkligheten, som i en ensamcell. Inte ens kontakten med andra människor hjälper riktigt: de glider undan, precis som tingen. All kontakt är oviss, tvetydig, oberäknelig.

I denna grundupplevelse finns fröet till en tragisk livskänsla: det ligger nära till hands att man accepterar sin plåga. Och den tragiska livskänslan har oftast tyckts mig vara den djupaste konstnärliga: att med bittra barmhärtiga ögon betrakta livskonflikterna som olösliga.

Men Robbe-Grillet vägrar envetet att godta tragedin. Det är det förbluffande hos honom, det som intresserar mig mest: Han tycker tragedin är lättköpt, sentimental. Tragedin drar ner verkligheten till människans lilla plan. All humanism överhuvudtaget lever på att ge verkligheten och tingen mänskliga innebörder och proportioner. Skriv aldrig: ”Vågorna andades” säger han i en programartikel för tre år sen, tv-vågorna ”andas” inte; det är människan som andas! Försök inte fuska bort det där avståndet till tingen! Det avståndet är alltför ofrånkomligt för att man ska dölja det med vackert bildspråk. Här måste finnas en olöslig knut inom honom, en skapande irritation som diktarimpulserna stiger ur – ty han har ingen motlösning att föreslå mot tragedin. Han känner ingen väg ut ur inspärrningen i verkligheten. Han vet lika litet om reservutgångarna som andra nutida diktare, känner ingen metod att såga ner gallret i cellens: Med andra ord:

Diktaren inom honom lever i konflikten. Som diktare utvinner han skönhet – ord, romaner, filmsyner – genom att oerhört exakt beskriva hur det ser ut inuti cellen: väggarna, taket, gallrets räfflade skugga.

Men mänskligt kan han inte låsa sig vid konflikten. Det är därför han avskyr tragedin: Genom att säga att en konflikt är smärtsamt olöslig, permanentar man konflikten. Så diktar han ständigt om instängdhet. Ensamhet, kontaktlöshet med en smal springa öppen mot ett ovisst, irrationellt hopp om befrielse.” Alain Robbe-Grillet presenterad av Vilgot Sjöman i tidningen Vi nr 34, 1961, omtyckt i ”Sjöman om film” (1984 sid 31–32).

Alain Robbe-Grillet förknippas med den litteraturhistoriska företeelse som kallas ”den nya franska romanen” som hade sin blomstring på femtiotalet. Andra som brukar räknas in i denna rörelse är Claude Simon och Marguerite Duras, dessa två har förmodligen idag större anseende än Robbe-Grillet. Om det nu är så får man hoppas att det inte beror på att han sysslat med film.

Alain Robbe-Grillet, född 1922, utbildade sig till agronom innan hans intresse för litteratur tog åverhanden. Han debuterade som författare 1953 med ”Les Gommes” (Gummina) en roman med inslag av kriminalroman, om en detektiv som undersöker ett mord som inte har begåtts. Robbe-Grille försöker i sin romaner att objektivt beskriva verkligheten, och på detta sätt uppnå det eftersträvade resultatet, att på något sätt beskriva den mänskliga situationen i denna absurda värld. I ”La Jalousie” (Jalusi, 1957) försöker Robbe-Grillet skildra svart sjukan, Jalouise, men det franska ordet kan också översättas med spjäljalusi, och denna dubbeltydighet är säkerligen inte tillfällig.

1961 skrev Robbe-Grillet manus till Alain Resnais film I fjol i Marienbad. Redan i denna film, som oftast brukar inordnas i Resnais verkskatalog finns drag från Robbe-Grillets roman, som sedan skall komma igen i hans egna filmer. Ett spel med identiteter och ett glidande mellan olika fiktionsplan som går åskådaren osäker på det egentligen är han ser. Robbe-Grillet debuterade som film regissör med Den odödliga (L’Immortelle, 1961) vars handling till stor del består av en man som följer efter en kvinna i Istanbul.

Trans-Europe-Express (1967) ses av flera bedömmare som Robbe-Gillets bästa film. En filmregissör, spelad av regissören, reser med tåg genom Europa, och medan han dikterar olika filmidéer för sin sekreterare får åskådaren omedelbart se dessa uppslag förverkligade på film. Efter ytterligare några liknande filmer gjord Robbe-Grillet ett par filmer som nog måste beskrivas som halvpornografiska, Han filmskaparbana verkade rara slut, 1983 kom La Belle Captive, och sedan dröjde det till 1995 då han gjorde Un Bruit Qui Rend Fou.

Om skillnaden mellan litteratur och film säger Robbe-Grillet i ett intervjuuttalande i Unifrance 8, 1975:

”Mellan dem finns samma motsägelse som mellan en mening och ett föremål. Det är därför jag inte filmar mina romaner eller skriver romaner efter mina filmer. Det jag ibland ger ut under namnet filmroman är endast ett avsnitt ur en film eller en förutsättning på den. En litterär beskrivning fungerar inte alls som en bild, Inte heller den skrivna meningen man lägger i munnen på en romanfigur liknar en skådespelare uttalade replik. Att skriva en roman är ett långsamt och svårt arbete. Att redigera ett manus däremot medför inga skrivproblem för mig. Det gör jag mycket snabbt men lämnar då stort utrymme för impulser vid själva in spelningen.

Jag spelar in en film på fyra till sex veckor. Däremot tar det mig sex månader att göra en noggrann klippning. Och så är det en enorm skillnad mellan författaren, som är ensam framför sitt vita papper och filmakaparen, som befinner sig i täten för ett konstnärligt och tekniskt team, och som hela tiden måste kämpa mot månniskornas och dekorens stelbenhet, samtidigt som han måste få dem att delta så mycket som möjligt i det kollektiva skapandet.”

Ett försök till beskrivning La Belle Captive låter förmodligen sig knappast göras, men på ett plan handlar det en hemlig agent som får ett omöjligt uppdrag, en kvinna som han ståter på under sina fruktlös försök att fullfölja sitt uppdrag visar sig var vampyr, osv.

Men Robbe-Grillet blandar som så ofta olika handlingsplan, drömmar visar sig egentligen inte vara drömmar, utan är egentligen ”verkligheten”, vad det nu är för någonting. Regissören blandar även olika typer av teknik. Flera inslag i filmen är gjorda på video. Ett viktigt inslag i filmen är referenser till den surrealistiska konstnären Magritte. Huruvida detta gör det lättare att ta till sig filmen är väl en öppen fråga, men det kan väl alltid ge någon djupsinnig uttolkare lite sysselsättning.

HE