Lyckan

Innehåll: Småbonden (musjiken) Khmyr söker finna lyckan i tsarens Ryssland. Men det är inte lätt i en tillvaro där han är förtryckt inte bara av tsarens lakejer utan även av storbönderna (kulakerna), polisen och påvens tjänare. När revolutionen kommer far han problem med att anpassa sig till det nya kolchozlivet och det dröjer innan han kommer till insikt om vad lycka kan vara… och då börjar han skratta som aldrig förr.

Jag har just sett Medvedkins komedi Lyckan och jag kan inte, som man säger, hålla mig. För i dag har jag sett hur en bolsjevik skrattar! Börja komedin med att säga ”Chaplin finns inte med” och det är sant. Charlie Chaplin är inte med i filmen.

Det är möjligt att föreställa sig en komedi utan Chaplin, men på ett eller annat sätt dyker han upp. Nej, det är inte honom själv du ser, inte heller något som skulle kunna vara lånat från honom. Chaplin fungerar i den här filmen som en referens, en utgångs punkt.

När Khmyr arbetar med sin lilla prickiga häst är det svårt att hålla sig för skratt, precis som det är svårt att hålla sig för skratt när man ser Chaplin. Men jag måste uttrycka min förtjusning över vad Medvedkin ger oss. I urvalet av vidunderliga ögonblick, med en avslöjande intelligens, till hela sitt syfte är Chaplins skämt av individualistisk art, medan Medvedkin är socialist.

Chaplin går alltid ”vidare”. Något för honom någonstans… till något evigt, oföränderligt. Till en slutsats, men inte till en lösning. En lösning är kollektiv, Chaplin är alltid ensam, spelar alltid mot sig själv. Khmyr är hela tiden del i en rörelse, hela tiden ledd – av sin hustru, av den politiska makten, av sina grannar.

Khmyr får ett gevär. Han utnämns till ansvarig vakt av kollektivets sädesförråd. Kulaken som vill tillskansa sig säden, släpper in en get i Khmyrs trädgård. Khmyr kastar sten efter geten för att jaga i väg den, han upptas av sina egna intressen i stället för kollektivets och vänder ryggen åt förrådet. Kulakens tjänare, påven, de gamla utsugarna drar fördel därav och kryper under förrådet, lyfter det på sina axlar och går i väg med det. Khmyr jagar i väg geten och återvänder – inget förråd! Förrådet springer sin väg genom landskapet på kulakben. Khmyr springer efter det.

Minns så hyddan i Guldfeber, den i vilken Charlie och en annan guldgrävare tillbringar vintern. De lider brist på mat och Charlies hungriga kamrat drömmer att Charlie förvandlas till en kyckling, som han äter upp. Ibland vaknar han upp ur drömmen, omfamnar Charlie, och fortsätter sedan jakten på honom. Slutligen förflyttas hyddan av en orkan och hamnar på randen av ett bråddjup.

Vi skrattar på samma sätt, men i Guldfeber åser vi en kamp mellan två män och i Lyckan en dubbel kamp, den mellan gårdagens utsugare och dagens vakter av den kollektiva egendomen respektive den som utspelar sig inom en enskild individ. Chaplins skämt är enkelt, det härrör helt enkelt från samhällets uppdelning i klasser, som i en Breugelsk metafor, den stora kycklingen äter den lilla kycklingen. Medvedkins skämt uttrycker en socialists förhållande till ägandet.

Inte en effekt för effektens egen skull, inte ett skämt för skämtets egen skull. Men ett sökande efter vad som ger skämtet mening.

Sergei Eisenstein, 1936