Paradisets barn

”Paradisets barn, som Jacques Prévert skrev och Marcel Carné producerade och regisserade i Frankrike under kriget är nära perfektionen inom sin genre, och jag tycker mycket om denna genre – den högsta genre av slum-glamour romantisism om teaterfolk och kriminella, gjord med stor poetisk känsla, med rik teatralitet, med stor glädje och skicklighet i stilen, och med en sorts sofistikation som bara renar och håller i styr, i stället för att döda och hånflina bakom dess mer kraftfulla och vulgära element. Alla karaktärerna är lite större och en bra bit underbarare än livet – ett mimiskt geni, en fin fantastisk aktör, en egocentrisk kriminell, en kall gentleman, och den hypnotiska rännstensskönhet som de alla följer och i olika grader behärskar. Historien har en liknande övermogen storslagenhet – en i många trianglar förgrenande sig studie av kärleken och kärlekens många fattiga släktingar, den arbetar med en världen-är-en-scen och tvärtom klichén för allt vad den er värd och gör så hela tiden med lika mycket elegans och ironi som intensitet och hängivenhet. Den Chaplinliknande mimaren (Jean-Louis Barrault) är den enda beskrivningen av en artist på film., som fullständigt övertygat mig om att han besitter det geni han antas äga. Arletty, som spelar den kvinnliga centralgestalten er nästan lika bra på att göra sin symbol definitiv. Den store aktören är lite för kort i rocken, så är er den kriminelle, så är kanske också den sportslige adelsmannen även om han är bättre än alla andra som jag sett som försökt sig på rollen. Men i den något mindre skalan är de också perfekta, så är också den kvinna som förstör mimarens liv genom sin ”osjälviska” kärlek till honom – och jag misstänker att denna nedgradering var kalkylerad att bli precis vad den blev. Mimerna är andlösa och det finns något slagfärdigt kurtiserande som gläder mig mer än någonting sedan de saftigare dialogerna hos Dumas som jag läste när jag var 11 år. Denna sexualitet hos hela filmen, vilken förutsätter att publiken vet allt om hur barn kommer till och en hel del om hur enastående farliga de inledande aktiviteterna kan vara, får en att vilja forcera genom Hollywood och de olika censorernas kontor som en sorts förbättrad, för att inte säga hängiven Jack Uppsäraren. Jag misstänker att om man inte har en stor kärlek er romanticism, i vilket jag också inkluderar en svaghet för dess överdrivna sidor, så är detta bara en utsirad, skickligt gjord film. Men om du har denna lyckliga svaghet, tror jag att filmen kan garanteras göra dig mycket lyckligt berusad.”

James Agee i The Nation 12/4 1947, omtryckt i Agee on Film, Volume 1 (1983)

Marcel Carné brukar inte räknas som en av de riktigt stora filmregissörerna. Ofta beskrivs han som en habil hantverkare som hade turen att få samarbeta med en framstående manusförfattare, Jacques Prévert. Denna nedvärdering av Carné är svår att förstå. Han står som regissör för några av de mest fängslande och fascinerande filmer som gjordes i Frankrike på 30-talet och 40-talet. Hur många regissörer kan ståta med följande meritlista: Det perfekta brottet (1937), Dimmornas kaj (1938). Hôtel du Nord (1938) Dagen gryr (1939), Nattens gäster (1942) och Paradisets barn (1945)? Alla filmerna utom Hôtel du Nord är med manus av Jacques Prévert. Dessa filmer kan på mer eller mindre väl grundade kriterier inordnas i den franska film noire-traditionen, möjligen med undantag av Det perfekta brottet som är en ren fars. Dessa filmer är präglade av en stark undergångsstämning och en mörk pessimism, men det finns också inslag av ett svårdefinierbart hopp, och ibland även av kärlekens magiska kraft. Denna blandning av tragedi och ljusare inslag gör dessa filmer i sitt slag oöverträffade. Filmerna utspelas ofta i förfallna miljöer, trista hamnkvarter eller tom ierstäder. I efterhand har man ofta sett dessa filmer som förebådande det kommando världskriget. Men det är som bekant alltid lätt att tolka och förklara historiska företeelser på ett visst sett när man har facit.

Carné hade utomordentliga medarbetare. Jacques Prévert är en av filmhistorens bästa manusförfattare. Hans sorgsna och poetiska manuskript där det finns få illusioner, men som aldrig urartar i lettköpt cynism måste vara en önskedröm för en regieser. Att få arbeta med skådespelare som Jean Gabin. Michel Simon. Arletty. Jean-Louis Barrault är också naturligtvis en stor fördel. Alexander Trauner betraktas som en av filmens största arkitekter, han arbetade även tillsammans med Orson Welles i Othello. Kompositör på filmerna var oftast Joseph Kosma. Alla dessa kompetenta medarbetare var självklart en stor till gång, Film är att kollektivt medel, och när resultatet blir lysande är det kanske mer intressant att försöka förstå hur samarbetet fungerade än att försöka reducera någons insats.

Se trots alla dessa framstående konstnärer känns den småaktiga behandlingen av Carné orättvis. Inte minst om man jämför med de spaltkilometer som producerats om andra filmskapare som aldrig kommit i närheten av Carnés konstnerliga höjder. (som: Eisenstein, Rossellini, Bergman, Godard). För att inte tala om de slashasar som idag går under den falska varubeteckningen filmregissör.

Det är omvittnat av både Carné och Prévert i intervjuer att de utformade film manuskripten under intensivt samarbete och diskussion, så Carné är mycket mer än bara en iscensättare av andras manuskript. Slutet i Paradisets barn är Carnés. Prévert ville ha ett annat. Detta slut känns helt riktigt, och helt i linje med berättelsen. Många potentiellt stora filmberättelser har ofta förstörts av dåliga slut.

Carnés filmer efter att hans samarbete med Prévert upphörde håller inte samma klass som de filmer de gjorde tillsamans, men Prévert efter Carné är inte heller lika bra. Många konstnärer har ofta en, ibland inte särskilt lång, period då de skapar sina främsta verk, sedan klingar de av. Det finns också konstnärer som aldrig når särskilt högt, utan att vara direkt dåliga. Men Carné nådde under en period mycket högt, och därför måste han betraktas som en av de stora filmskaparna.

Paradisets barn var en mycket stor produktion i Frankrike under kriget. Upprinnelsen till manuset var att Jean-Louis Barrault ville göra någonting om den berömda mimaren Debureau, och Carné och Prévert började arbeta på ett manus, som växte ut till filmen Paradisets barn. Inspelningen inledes i Nizza 1943 men filmen fick inte premiär förrän 1945. Carné ville att det skulle bli den första filmen som visades i det fria Frankrike. Rollen som klädhandlaren Jeriko spelades ursprungligen av Robert Le Vigan, men denne arresterades som kollobatör, och Jerikos scener fick tas om med Pierre Renoir, bror till Jean Renoir. Filmen blev en stor framgång, och många anser idag att det kanske er den bästa franska film som någonsin gjorts. 1978 utnämnde den Franska Akademin för Filmisk Konst och Teknik Paradisets barn till den bästa franska ljudfilmen, och året därpå belönades Carné med en speciell Caesar.

För den som vill fördjupa sig i Carné gärning kan man nämna hans självbiografi ”La Vie à Belles Dents” som finns i minst två olika editioner, 1975 Och 1979. Självbiografins titel går tillbaka på två franska uttryck: ”manger a belles dents” – att konsumerna någonting med stor glädje och aptit, och ”dechirier quelq’un à belles dents” – att kritisera någon häftigt. Carné ägnar sig åtminstone åt den senare betydelsen, han går bland annat mycket hårt åt Jean Renoir. Edward Barton Turk publicerade 1989 boken ”Child of Paradise, Marcel Carné and the Golden Age of French Cinema”, där han på ett övertygande och grundligt sätt återupprättar Carné. I boken ägnas Paradisets barn ungefär 140 sidor av cirka 500.

*

Dialog mellan Harriet (Harriet Walter) och William (Ben Kingsley) i John Irvings Turtle Diary (1985), manus Harold Pinter efter Russell Hobans roman:

Harriet: I saw Les Enfants du Paradis the other day. Do you remember what Arletty says?

William: What?

Harriet: C’est si simple, l’amour.

William: Funny lot, the French.

HE