Van Gogh

Regi och manus: Maurice Pialat Foto: Emmanuel Machuel, Gilles Henri, Jacques Loiseleux
I rollerna: Jacques Dutronc, Alexandra London, Gerard Sey, Bernard Le Coq, Corinne Bourdon.

Hur gestaltar man ett liv och ett livsverk på film? Konstnärsbiografier finns i mängder. Men är de inte oftast bara eftervärldens fördomsfulla bild avfotograferad, med facit i hand? Hur gör man med Vincent Van Gogh vars liv och person är så svårförståelig, så inbunden, att man knappast kan lita på något facit? Paul Cox gjorde ett försök för några år sedan där konstnären gestaltades helt genom en röst, John Hurt, som läste Vincents brev till sin bror Theo. I bild visades landskapen, miljöerna där målningarna kom till. Resultatet blev en intensiv och djupt gripande film. Maurice Pialat väljer en helt annan metod. Resultatet blir ändå minst lika omtumlande. Pialat inriktar sig på en kort period i Van Goghs liv. Han koncentrerar sig på de små detaljerna. Han lever en stund i Vincents närhet.  

Tolkningen av verkligheten ligger hos Pialat inte i svepande förklaringar om Van Goghs måleri eller hans sinnessjukdom – några sådana finns inte. Tolkningen finns i återskapandet av närvaro känslan. I de banala detaljerna, i pratet utan djupare mening. I de trivialiteter och fortretligheter som till slut bygger upp ett liv. Vi får följa Van Gogh när han anländer med tåg till Auvers-sur-Loise, hur han tar ett rum på caféet, hur han undersöks av Dr Gachet, m m m m.

Vi får också lära känna de människor han träffar, doktorn och hans dotter, caféägaren med familj, brodern Theo och hans fru Josephine. Levande och lika centrala som Vincent själv. Mer och mer får man känslan av dokumentärfilm. Stort och smått händer framför kameran och allt registreras. Snart dras man så starkt in i skeendet att man nästan tror sig vara med själv. Efter hand mörknar horisonten for Vincent. Man förstår att han bär ett mörker inom sig. Men man slipper tacknämligt nog förnumstiga förklaringar från filmskapa rens sida. Man får följa skeendet, och det är nog så uppskakande i sig.

Maurice Pialats storhet i filmen om Van Gogh ligger i hans totala avsaknad av bombasm, i att han gjort sig kvitt myterna om konstnären som gudomlig hjälte eller lidande martyr, flosklerna om det galna geniet. Antligen har Vincent fått bli en människa bland andra människor.

NB  
   

    

© Uppsala Filmstudio