Alexandrines berättelse

Om det funnes någon filmgenre som det vore önskvärt att det aldrig gjordes filmer inom vore det filmer som handlar om barnmisshandel, incest och pedofili. Men dessa vidriga företeelser finns, och därför är det nödvändigt att det görs seriösa filmer om dessa ämnen. Det är också självklart att dessa filmer alltid måste göras med barnens bästa som utgångspunkt.

Aline Issermanns Alexandrines berättelse är en seriös film om incest. Originaltiteln direktöversatt blir: Skuggan av tvivlet. Detta är säkerligen en anspelning på Alfred Hitchcocks film från 1943, Skuggan av ett tvivel som handlar om onda företeelser inom familjen. Issermann inleder sin film med en till synes idyllisk familjescen, en picknick. Men när fadern vidiofilmar sina barn verkar dottern Alexandrine obehaglig till mods. Senare noterar en lärare att hon förefaller störd, hon anklagar fadern för incest. Och hela den sociala apparaten dras igång. En styrka i Issermanns berättelse är att genom att ”sanningen” inte avslöjas från början, därigenom visar hon på hur svårt det kan vara att ta reda på vad som verkligen hänt i falla som dessa. För lika viktigt som det är att utreda incestbrott, och få slut på dem, lika viktigt är det naturligtvis att inte någon oskyldig straffas.

   Om reaktionen på filmen berättar Aline Issermann för Helena Lindblad i DN 27/10 1994:

”Även om det här är en spelfilm som inte baseras på någon verklig händelse och inte är något tidningsreportage var det nödvändigt för mig att vara så realistisk som möjligt.

– Jag var livrädd för att göra något fel i skildringen av familjens reaktioner. Eller bli spekulativ. Mina ”rådgivare” hjälpte mig att göra det psykologiska spelet mellan Alexandrine och hennes mamma och pappa så trovärdigt som möjligt, säger Aline Issermann i telefon från Paris.

Hon är i full färd med att förbereda en ny långfilm, en komedi denna gång, men har fortfarande den franska pressens i många fall negativa reaktioner på hennes film i färskt och smärtsamt minne.

– Från vänsterhåll kallades jag för moraltant, ”la novuelle bonne sœur de l’ordre moral”, och från högerhåll anklagade folk mig för att vilja splittra familjer. Vissa tycks tycka att det är helt okej att samhället griper in och tar hand om ett barn som blir våldtaget i en portgång eller på en parkeringsplats, men om det händer innanför hemmets väggar skall ingen lägga sig i.

Aline Issermann menar att syftet med hennes film är såväl teoretiska som praktiska. Att man alltid ska ta barn som berättar om övergrepp på allvar kommer som nummer ett, men hon vill också slå ett slag för att alla barn som utsätts för övergrepp, […] ska få en egen advokat som bara står på deras sida.

 Varför har du valt ett slags ”lyckligt” slut på Alexandrines berättelse?

– Jag ville visa att det lönar sig att kämpa, även om det enligt statistiken bara är några få procent av alla fall som går till domstol och där förövaren döms. Dessutom ville jag ge en positiv bild av rättsväsendet, som många har ett så dåligt förtroende för när det gäller incest och sexuella övergrepp.”

HE