Stanno tutti bene
Regi och manus: Giuseppe Tornatore.
Manus: Giuseppe Tornatore, Tonino Guerra. Klipp:
Mario Morra. Foto: Blasco Giurato. Musik: Ennio
Morricone. Scenografi: Andrea Crisanti, Nello Giorgetti. Makeup:
Maurizio Trani. Kostym: Beatrice Bordoni.
Produktion: Angelo Rizzoli, Erre Produzioni, Les Films Ariane,
Sovereign Pictures, Retealia, Italien/Frankrik 1990.
Svensk premiär: 14/6 1991 Röda Kvarn (Stockholm). Längd: 126 min.
I rollerna: Marcello Mastroianni (Matteo Scuro), Michèle Morgan
(kvinna på tåget – La Signora), Marino Cenna (Canio),
Roberto Nobile (Guglielmo), Valeria Cavali (Tosca), Norma Martelli
(Norma), Antonella Attili (Matteos mor), Fabio Iellini (Antonello),
Giorgio Libassi (Lo Didaro), Goiacchino Civiletti (stationschef),
Susanna Schemmari (Angela Scuro), Salvatore Cascio (Alvaro), Ennio
Morricone (sig själv).
Att nå en mycket stor framgång tidigt i sitt konstnärsliv kan utgöra en belastning inför den fortsatta verksamheten. Giuseppe Tornatore fick med sina andra film Cinema Paradiso en stor succé på alla plan. Kanske var framgången oundviklig, för att citera en kritiker (den främste?): ”Låter man världens bästa filmskådespelare (Philippe Noiret) spela en roll med historiens noblaste yrke (biografmaskinistens) kan det inte slå fel.” Men Cinema Paradiso var inte en engångsföreteelse.
Alla mår bra är berättelsen om den gamle mannen från Sicilien som tröttnar på att vänta på att hans över Italien utspridda barn skall komma och besöka honom. Så han beslutar sig för att i stället besöka dem, och han ger sig ut på en resa vars resultat inte riktigt blir vad han väntat sig.
I Tornatores värld är ofta det verkliga livet så outhärdligt och grymt så hans huvudpersoner behöver en annan värld att drömma om, eller fly till. I flera av hans filmer spelar filmen denna roll av värdefull och nödvändig säkerhetsventil för att härda ut. Om sitt förhållande till film säger Tornatore i intervju med Pietro Maglio i Göteborgsposten, 19/12 1991:
”Jag är den förste att erkänna att jag har sett mycket film, och visst ’lånar’ jag en och annan idé. Men aldrig någonsin av...vad var det du sa att han hette. Fredrini? säger han och skrattar gott innan han fortsätter i ett något allvarligare tonläge:
– Filmen gav mig svar på livets alla frågor. Den lärde mig allt.
Jag frågar om det fortfarande är på det viset. Om han fortfarande lever för filmen.
– Visst inser jag att livet är viktigare än filmen. Jag har försökt dämpa min passion och leva ett vanligt liv. Men jag mår inte särskilt bra under sådana perioder.
– Att vara filmskapare är för mig att uppleva en stormande kärlekshistoria.”
Den helt dominerande rollen i Alla mår bra spelas av Marcello Mastroianni, denne nyligen avlidne aktör som gjort många minnesvärda prestationer på vita duken, och vars fascination många försökt förklara, men Mastroianni tillhör kanske en av dessa som genom sin närvaro på vita duken på något sätt personifierar filmen.
Om Mastroiannis teknik har Sophia Loren, hans motspelerska i många filmer sagt: ”Jag skulle aldrig kunna göra vad Marcello gör. Han tittar inte på sina repliker förrän han kommer till studion på morgonen. Oavsett hur svår dialogen är memorerar han den alldeles före inspelningen. Han är alltid dödsföskräckt när en scen börjar, men detta är hans sätt att spela, och det är för honom verkligen effektivt. Jag skulle lika lite kunna göra en scen på det sättet som flyga.”
HE