Colonel Chabert

En ruffig, grovt byggd man kräver upprepade gånger att få ett möte med advokat Derville. När han till slut lyckas träffa advokaten lägger han fram sitt ärende. Han hävdar att han är överste Chabert. Problemet är bara att överste Chabert dog tio år tidigare, när han hjältemodigt ledde sina soldater i slaget vid Eylau 1807. Advokat Derville åtar sig, till sin egen förvåning, fallet.

Under rubriken ”Döden är röd. Kvalitet från början till slut” skrev Sven E Olsson i Arbetet följande:

”Yves Angelos utsökta film är baserad på en roman av Balzac – som jag omedelbart lovar mig själv att läsa. Tacka filmatiseringen för det.

Filmen, jag kan alltså bara ta ställning till den, för oss in i de högborgerliga salonger, där girigheten och äregirigheten ständigt tycks beredd att smida ränker – också mot de allra närmaste. När Chabert, med sitt slocknade men punktvist glödande minne, återkräver det hans hustru bestulit honom på, skapar han samtidigt taktiska manöverutrymmen både for en skarpslipad advokat och för hustruns nya man.

Yves Angelo har tidigare gjort sig känd som en valörernas mästare, när det gäller filmfoto: exempelvis i Germinal och All världens morgnar [och Ett vinterhjärta]. Hans första regiförsök vittnar om ett bredare register än så. Hans film är oerhört musikaliskt rytmiserad, med långa kameraåkningar som raffinerat snabbt glider mellan tid och rum – eller försiktigt markerar en accent i det vi ser och hör. Den är försiktigt ljussatt, för att vi ska se rikedomens glitter reflekteras – men också tvingas skärpa även våra ögon i lågmälda, men starka monologpartier. Den nyttjar tystnaden och pauseringarna som dialog, men Angelo har också orkestrerat några virtuosa minnesbilder och dito ljud av sekunderna före den där slakten vid Eylau. Vindens ryck i standaren. Klangen av regementets samlade grepp om sabeln. Dånet av hovar över den frusna snön. Dödsskriet av en snittad häst – och så den absoluta stillheten.”

Helena Lindblad i DN tyckte:

”Den flitige Depardieu gör en av sina bästa roller som den tragiske men aldrig löjlige översten. Som en vink från en mångårig beundrare låter Angelo Derville säga om sitt ’fall’: ’Även om jag aldrig får igen de pengar jag har satsat, så har jag ju fått se vår tids störste skådespelare.’

Till skillnad från förra årets franska mastodontfilm Germinal som (av)filmades i en hyperrealistisk och bokstavstrogen anda, så är Colonel Chabert betydligt mer vågad, självständig och bildmedveten. Likt Chaberts onda drömmar återkommer till exempel gång på gång slagfältet där de döda kropparna slängs i massgravar och berövas all värdighet. Ett slags teatral och makaber symbolisk gestaltning av hur den organiserade mänskliga grymheten överträffar allt.”