De djävulska

Att idag göra en filmberättelse vars slut verkligen överraskar är svårt. Kritiker har nästan totalt sönderanalyserat filmens berättarstrukturer, så nästan alla berättarknep är välbekanta för den någorlunda vane biobesökaren. Sedan är det en annan sak att alltför många berättelser, särskilt kriminalberättelser, väldigt ofta har tagit bort alla överraskningmoment från åskådaren. I alltför många kriminalfilmer avslöjas alla mysterier mycket tidigt, vilket tar bort mycket av spänningen, den spänning som är en av denna filmtyps viktigaste ingredienser. 

Henri-Georges Clouzots De djävulska åtföljdes vid premiären av uppmaningar till publiken att inte avslöja slutet för andra, antagligen andra tänkbara åskådare. Detta var självklart ett smart reklamknep, men det kan faktiskt ha sitt berättigande som en gest av respekt för konstnären och hans arbete. Clouzot lägger upp berättelsen i sin film på så sätt att åskådaren och de agerande har samma information, de har alla samma utgångspunkt i sin undran inför de mysterier de konfronteras med.

En nergången internatskola drivs av en snål rektor och dennes hjärtsjuka hustru, det är hon som har pengar. Vi presenteras för ett varierande och inte särskilt sympatiskt lärarkollektiv. Alla filmer som skildrar skolan som ett veritabelt helvete har som bekant alltid sitt berättigande. Snart börjar konstiga händelser inträffa när rektorn försvinner.

Flera kritiker har ansett att De djävulska egentligen bara kan ses en gång, när man vet hur det går försvinner all lust att se om filmen. Då finns bara Clouzot tekniska briljans kvar, men själva historien blir meningslös. I denna reaktion finns inslag av ilska över att första gången faktiskt ha blivit överaskad över berättelsen slut, kanske känner sig åskådaren lite dum och skäms för denna dumhet.

Men Clouzot är en mycket kompetent filmberättare, det erkänns av även de kritiker och filmhistoriker som inte uppskattar hans människosyn eller hans arbetsmetoder. Clouzot hade stora krav på sin medarbetare vid sina filminspelningar. I en scen i De djävulska skulle några lärare äta dålig fisk och vad Clouzot gjorde var att servera skådespelarna i det närmaste rutten fisk och tvinga dem att äta medan han filmade det hela.

Den magnifika Simone Signoret har följande att säga om sitt samarbete med Clouzot: ”Han bryr sig om varenda detalj, nästan som en besatthet. Han kan inte arbeta lugnt. Han måste arbeta i en konstant atmosfär av kris. Han måste vara rasande, han måste vara deprimerad, han måste vara ledsen. Och han förväntar sig att hans artister och tekniker skall dela hans sorger fullständigt. Det är mycket tröttsamt. Han är också tyrannisk. Han ber en inte göra saker, han beordrar en att göra dem. Det är ingen idé att försöka förklara att du skulle vilja göra något på ett annat sätt. Han säger bara: Gör som jag säger och håll käft. Clouzot respekterar faktiskt inte skådespelare. Han påstår att han kan få nästan vem som helst att agera.”

Efter De djävulska fortsatte Clouzots filmkarriär med mycket växlande framgång, den senare delen av hans liv var fyllda av olika problem, inte minst med hälsan. Mysteriet Picasso, 1956 brukar nämnas som en av de bättre filmerna som gjorts om en konstnär. Clouzot använder en mängd av filmens tekniska möjligheter för att komma sitt föremål inpå livet. Clouzot dog 1977.

HE