Efter kärleken

En fransk badort på 50-talet. Några ungdomar pigga på allt nytt prövar en ny mörkbrun dryck från USA. Efter bara en munfull spottar en av flickorna ut alltihop och säger: ”Fan vad äckligt”

En regissör som kan skapa en scen av denna typ (ungefärligen beskriven), som både har ett faktiskt och ett symboliskt innehåll, är en filmskapare att räkna med. Scenen förekommer i Diane Kurys film La Baule-Les Pins (1990), ej visad i Sverige, men har visats på franska TV 5. Kurys är en uttalat självbiografisk filmare, hennes filmer bygger i stor utsträckning på händelser och upplevelser i hennes eget liv, även om de naturligtvis är konstnärligt bearbetade.

Kurys debuterade med Pepparmint soda/Diablo Menthe 1977, en berättelse om två systrar i en fransk flickskola 1963, en tid då det franska samhället dominerades av händelserna i Algeriet. Franska väninnor/Coup de foudre 1983 är berättelsen om två kvinnor som träffas under 2:a världskriget, och vi får sedan följa dem och deras inte alltid så lyckade familjebildningar under 50-talet. De två väninnorna spelas av Miou-Miou och Isabelle Huppert, den senare är ett porträtt av Kurys mor. Samma konstellation återkommer inledningsvis nämnda La baule-les pins, där modern spelas av Nathalie Baye. I denna film skiljs föräldrarna och modern söker sig till en ny kärlek. Berättelsen om Kurys uppväxt avslutas sedan med Pepparmint soda. Kurys har sedan gjort ett par filmer till, några engelskspråkiga, men dessa har naturligtvis inte kommit till Sverige.

1992 var det dags för Kurys att åter göra en film med starka självbiografiska inslag. Författarinnan Lola Winter, spelad av Isabelle Huppert som tidigare gestalt en karaktär med många drag från Kurys mor, spelar nu en karaktär som i mångt och mycket är ett självporträtt. Lola Winter lever ett något tilltrasslat privatliv, hon har förhållanden med två män, som båda har barn med andra kvinnor, samtidigt försöker hon skriva färdigt sin senaste roman, och historien i denna bok har stora likheter med den film vi just ser.

Det finns givetvis en risk med att driva påpekandet av de självbiografiska inslagen i ett konstnärligt verk för långt, och som en inkrökt skollärare kontrollera fiktionen mot vekligheten och bli upprörd när de icke överensstämmer. Så försiktighet är alltid en dygd. Men Kurys säger i intervjuer att det finns starka inslag från hennes eget liv i hennes filmer, och att hon naturligtvis gör filmer om problem och företeelser i samtiden som intresserar henne.

Efter kärleken är en mörk och ganska dyster film. Det går inte att leva fritt och bara följa sina impulser för stunden, förr eller senare hamnar vi då i konflikter med människor i vår omgivning, människor som vi hyser starka känslor för och som vi inte vill skada, men som det nästan är omöjligt att inte skada, genom våra handlingar. Så friheten är inte så enkel, men det har ju filosofer vetat och diskuterat i årtusenden, och Kurys gör sitt eget lilla tillägg till den diskussionen.

HE