En vårberättelse

Det finns filmregissörer som lyckas skapa en alldeles egen fiktionsvärld. En filmisk värld som är omedelbart igenkännbar. Det finns säkerligen olika uppfattningar om vilka dessa regissörer är, och även olika uppfattningar om hurvida deras fiktiva värld är värd ett besök.

En av dessa regissörer som på många utövar en stor fascination är Eric Rohmer. Inte minst har Filmstudion visat många av hans filmer, under ledning av signaturen LH i programhäftet. Rohmer verkar inte vara lika uppskattad bland filmens trendnissar idag. Det är kanske inte så konstigt; om man har uppfattningen att stor filmkonst är ett par yrkesmördare som diskuterar salladssås måste Rohmer och hans filmer vara en oöverstiglig intellektuell utmaning. Ett exempel på kritikernas brist på förståelse är den lokale kritiker, som här får förbli anonym, som i sin recension av Tre män och en kärlek (den film Rohmer gjorde efter En vårberättelse) blir trött i armen genom att hela tiden titta på klockan under föreställningen.

Rohmer är känd för sina filmserier, som Sex moraliska berättelser, 1962–1972, och Komedier och Ordspråk 1980–1987. Han har även gjort filmer utanför dessa löst sammanhängande serier. 1989 inledde Rohmer en ny serie, Berättelser om de fyra årstiderna, där En vårberättelse är den första.

Handlingen i Rohmers filmer är aldrig särskilt viktig. Här handlar det om en filosofilärare, Jeanne, som känner sig lite vilsen i tillvaron. Hon träffar en ung flicka som inte är nöjd med sin faders nuvarande flickvän och tycker att Jeanne skulle vara en lämplig ersättare. Medan problemen kring de tilltrasslade kärleksrelationerna utvecklas diskuterar man filosofi och moral och djupa livsfrågor. En invändning som ofta brukar riktas mot Rohmer är att han är lite förtjust i att fotografera unga vackra kvinnor som tycks vara inbegripna i oändliga diskussioner om livsåskådningsproblem. Men att kritisera Rohmer för att han använder sig av några av konstens grundstenar är ganska löjligt. Vad man än kan tycka om Rohmers värld, så verkar alltid personerna äkta. Även om man av någon anledning inte gillar hans värld är de personer som han befolkar den med trovärdiga.

I Village Voice, 21/7 1992 skriver Georgia Brown: ”Under det tidiga 70-talet när Min natt med Maud och Claires knä kom bestämde jag mig för att Rohmer inte var min typ, sedan, likt en av Rohmers karaktärer, noterade jag att min smak ändrades. Jag insåg att varje enskild Rohmer-film alltid är en del av ett större verk, hans serier. Större upplevelser kommer bara tillfälligtvis. Men när de kommer, som Den gröna strålen, är de värda all väntan och tvivel. Mer och mer imponerande är det stämningsmättade och behärskade sätt som regissören sätter ihop sin berättelse, formens mästerskap. De inledande minuterna av En vårberättelse är ordlösa. En kvinna går ut ur sin skola, kör till Paris, går upp för trapporna, öppnar en dörr, går genom några rum, går, kör, går upp för trappor, öppnar en dörr, inspekterar ett annat rum. Vi tränas att sortera fram viktiga drag hos en karaktär. En vas med fantastiska vita tulpaner har sitt eget liv och död. Jag väntar tills Rohmer, som är i sjuttioårsåldern, kommer till höst och vinter.”

HE