Flickan från tändsticksfabriken

De produktiva bröderna Kaurismäki från Finland väckte redan på 80-talet internationellt intresse med sina originella lågbudgetfilmer och deras karga berättarstil. Men medan Mika stagnerat konstnärligt, och nu tycks främst ha ambitioner att bli ännu en finsk actionmakare i Hollywood i Renny Harlins fotspår, har Aki Kaurismäki fortsatt att hålla en konsekvent konstnärlig profil. Med undantag från de tramsiga, lätt interna Leningrad Cowboys-filmerna, är hans produktion genomgående av hög klass. Även hans två senaste verk, Tatjana och Moln på drift, är högst sevärda med deras lakoniska humor och medkänsla med samhällets udda karaktärer.

Själv har Aki Kaurismäki en stundom lite ansträngt anspråkslös inställning till sitt eget skapande. I ett filmfestivaluttalande om Flickan från tändsticksfabriken, enligt många hans största mästerverk, uttalade han sig: ”Plötsligt, det var förra våren, sprang jag runt i stan utan mål, jag pratade för mycket och kastade huvudet av och an på det mest löjliga sätt. Dagen tillbringade jag liggande under min säng och hatade mig själv bittert. Som hämnd bestämde jag mig för att göra en film som skulle få Robert Bresson att framstå som en regissör av episka actionfilmer. Senare döpte jag filmen till Flickan från tändsticksfabriken eftersom namnet är tillräckligt långt för att lätt bli bortglömt.”

Filmen är ytterst skickligt genomförd med små medel, men är förvisso ingen munter historia. Det är i stället en mörk skildring av en fabriksarbeterskas hopplösa försök att ta sig ur sin tröstlösa tillvaro. Hon utnyttjas av sina föräldrar och tycks sakna socialt umgänge, men hyser en fåfäng dröm om att prinsen en dag skall föra henne bort från den gråa tillvaron. En viss ändring tycks vara på gång då hon köper en festblåsa och går på diskotek, men den uttråkade yuppien som raggar upp henne där har inga andra ambitioner än ett en-natts-ligg. Och det är då hon inser detta som hon beslutar sig för att utkräva hämnd.

I Variety (7/3 1990) skrev signaturen Kell: ”Användande sig av minimal dialog och komponerande snabba bilder fyllda av talande detaljer, lyckas Kaurismäki skapa mer än bara en skicklig imitation av Bressons tysta/våldsamma stil. Han injicerar i varje bild verkliga känslor, även om skådespelarnas uttryck används på en minimal nivå. Om historien är uppenbart corny, så klingar den i alla fall sann. Kari Outinen i huvudrollen är allt som H C Andersen måste ha tänkt på i sin version om en drömmande flicka som säljer tändstickor i ett gathörn. Outinen är Kaurismäkis favoritaktris och han får henne att utstråla ett stillsamt sken även när hon uttrycker en total sorgsenhet.”

BB