Fruktans lön

Mellan de två storhetstiderna, trettiotalet och åren kring 1960, gjordes de naturligtvis film i Frankrike. Flera regissörer började sin verksamhet som regissörer under kriget, något som senare skulle medföra problem av varierande grad. Till de som började sin bana som filmskapare under den tyska ockupationen finns Robert Bresson, René Clemént, Jacques Becker och Henri-Georges Clouzot. 

Clouzot, född 1907, kom in i filmbranschen på 30-talet som manusförfattare. Han gjorde sin första film som regissör 1942, Mördaren utan ansikte, en enligt filmhistorikerna rutinmässig thriller. 1943 kom Korpen, en cynisk historia om livet i en fransk landsortstad som förgiftas av avslöjande anonyma brev, där alla har någonting att dölja, och alla skulle kunna vara den anonyma brevskrivaren. Filmen var producerad av ett tyskt bolag, och Clouzot sågs som en förrädare, ockupation eller inte, så här ville fransmännen inte se sig porträtterade på film. Efter kriget hade Clouzot vissa svårigheter att fortsätta sitt filmarbete. 1947 gjorde han Polishuset, en bitter historia om en mordutredning, med Louis Jouvet i en av sin främsta filmroller som poliskommissarie. Men Clouzots människosyn hade inte blivit ljusare. Sedan kom en modern, cynisk version av klassikern Manon 1948.

1953 gjorde Clouzot en av de filmer som tilldelat honom en plats i den franska filmhistorien – Fruktans lön. I en gudsförgäten by någonstans i Sydamerika, av den typ som man hoppas bara finns på film, härskar hopplösheten. Men några oljekällor börjar brinna och fyra av de strandsatta männen i byn får chansen att i två lastbilar köra nitroglycerin som skall användas för att släcka oljebranden. Filmen är en mycket detaljerad skildring av männens strapatser med att få fram sin last till dess destination. Clouzot är mycket noggrann i sin beskrivnig av hur en transport av sprängämnen gick till i början av 50-talet. Det går kanske att avfärda Fruktans lön som en enkel äventyrsberättelse, men Clouzot hade betydligt större ambitioner med sitt filmskapande, han ville säga någonting om mänsklighetens villkor. Clouzot tillhör de filmskapare som haft en mycket mörk människosyn. Här avses naturligtvis bara sådana filmskapare där människosynen, om än mörk, varit konstnärligt fruktbar och inte enbart en opportunistisk attityd. Clouzot ser människans situation som i det närmaste hopplös, bara under kortare stunder kan hon känna hopp och närhet till andra människor, och då oftast under vidriga yttre omständigheter. De två chaufförerna som spelas av Montand och Vanel kommer nära något som kan liknas vid vänskap när allt redan är för sent.

I Göteborgs-Posten, 24/11 1989 skriver Monika Tunbäck-Hanson under rubriken ”omrullat”: ”Fruktans lön var lika gastkramande som för tjugofem år sedan, trots att det småregnade över kopian. Och lika pessimistisk, meningslös och svart.

Fruktans lön är döden – för den som är fattig och exploaterad, men ändå när en liten, omöjlig dröm om att besegra livet.

En fransk Alfred Hitchcock han man kallat Henri-Georges Clouzot. Det är en onödig jämförelse. Clouzot är sig själv. Han saknar desutom Hitchcocks humor och blev väl därför mer beundrad än älskad.”

HE