Hjälten

När Fagerström-Olsson gjorde sin nästa spelfilm efter Seppan var det uppenbart många kritiker som förväntade sig en ”Seppan nr 2” men Hjälten är en helt annan typ av film. Det var dessa ”svikna” förväntningar som uppenbart ligger bakom mycket av den orättvist nedsättande kritik som drabbade denna film. I stället för att betrakta den för vad den är, en bildmässigt originell skildring av en tonårsflickas övergång i vuxenlivet och hennes komplicerade relation med sin far, föredrog många av kritikerna att blunda för detta alternativt vara oförmögna att ta till sig detta. Även om man, som Jan Aghed, såg detta mönster med sina antytt incestuösa drag, betecknade han det hela som bara klichéer. 

Det har skrivits en del om den frånvarande fadern i den nya svenska filmen: Det är inget nytt fenomen precis men vi har onekligen fått en lång rad exempel där en krisande mans- och fadersbild varit genomgående, antingen det rört sig om rena komedier som vissa kända TV-serier, eller mer melodramatiska skildringar som denna. Här i filmen blir detta intressant genom att den delvis självupplevda handlingen förlagts till mitten av 1960-talet då det svenska folkhemmet fortfarande levde i ett oskuldfullt tillstånd. Den högborgerlighet som befolkar de luxuösa strandvillorna är omedveten om att en möjlig katastrof väntar om hörnet. Den unga flickans försök till revolt är en antydan om detta. Fagerström-Olsson menar att det finns något Tjechovskt över det hela och det ligger onekligen en del i detta när man tar del av hennes välstämda skildring av det sociala umgängesliv som bedrivs i det lilla samhället. Man kan ana sprickorna hos denna samhällsform.

POQ