Inga kyssar

Många franska filmregissörer har en bakgrund som kritiker eller filmhistoriker, deras kunskap om filmen och dess historia är ofta imponerande. Man kan nämna sådan namn som Jean-Pierre Mellville, hela den nya vågens folk, som François Truffaut och Eric Rohmer. Men även senare generationer av franska filmskapare har fortsatt denna tradition. Bertrand Tavernier är ett exempel, han har forstatt ge ut böcker efter det att han började göra film. Frågan kan då ställas om denna bakgrund för filmregissörer har någon påverkan på det sätt de kommer att gör film? Står en orsak till att franska filmer ofta är så mycket bättre gjorde en andra länders att finna i regissörernas filmiska kunnande? Det är svårt att inte göra en jämförelse med England. Där tycks det finnas en alltmer utbredd uppfattning att när man gör film skall man eftersträva att gör bilder som visar så lite som möjligt, gärna fotograferat med skakig handkamera och lite dåligt inställd skärpa. 

André Téchiné har en gedigen filmutbildning, född 1943 har han varit filmkritiker på anrika Cahiers du Cinéma och lärare. Han gjorde sin första långfilm 1969, Pauline s’en va (Pauline går sin väg). Hans andra film En fransk historia, 1974, är en berättelse om en spansk invandrar familj med Jeanne Moreau i centrum, visad i svensk TV 1976. Bland hans övriga filmer kan nämnas Les sœurs Brontë 1979 med Isabelle Hubert, Isabelle Adjanie och Marie-France Pisier som de tre skrivande engelska systrarna. Vilken rollista! Le lieu du Crime (Brottsplatsen) är en kriminalfilm med Catherine Deneuve, en skådespelerska som Téchiné ofta sammararbetat med.

Inga kyssar är den första, och hittills enda av Téchinés filmer som fått svensk biografdistribution, och det tog fyra år för filmen att komma hit. Den unge mannen från landet kommer till Paris, men han vet inte riktigt vad han skall göra, han flyter omkring och träffar på olika udda människor, en äldre kvinna som törstar efter kärlek, en ung prostituerad, och en homosexuell TV-personlighet. Den bild som målas upp av livet i den franska huvudstaden är inte särskilt positiv. Det skulle säkerligen gå att skriva en avhandling om hur många franska filmer som har en dragning till en viss typ av lokalitet för sina slut. Téchiné avslutar sin film med en anspelning på ett av de mest kända sluten i hela franska filmhistorien.

Filmens titel är en anspelning på en yrkesregel som gäller i de prostituerade kretsar som huvudpersonen rör sig i. Joe Leydon recenserade filmen i Variety 2/12 1991: ”André Téchiné korsar Candide med Midnight Cowboy och kommer upp med ett stark drama i Inga kyssar […] Blanc gör en fascinerande och emotionellt övertygande förändring från oskuld till erfarenhet, han förblir sympatisk även när han blivit en smart fixare. […] Téchiné serverar allt detta icke dömande med fängslande. Han får exceptionellt fina prestationer från sina aktörer, särskilt Blanc och Noiret. Fotografen Thierry Arbogast serverar passande stämningsbilder från Paris under natten.”

Maria Österberg Ben Saad presenterade filmen i programboken för Stockholms Filmfestival 1992: ”Det handlar mer om hur en ung människa förlorar sin oskuld. […] Det rituella inslaget ger associationer till afrikanska stammar. Den enda skillnaden är att här handlar det om en av världens stora metropoler. Det finns heller inget socialt skyddsnät som fångar upp ett eventuellt fall. Pierre går också på nit efter nit tills han tvingas öppna ögonen och själv ta ansvar för sitt liv.”

HE