L.627 – Gatans lag

Bertrand Tavernier är en av de intressantare franska regissörerna, som brukar växla friskt mellan de mest skilda genrer och ämnen. I bagaget har han en rad sevärda filmer, som det impressionistiska konstnärsporträttet En söndag på landet (1984), den atmosfärsrika jazzskildringen Kring midnatt (1986), det tunga medeltidsdramat Beatrice (1987) och fadersuppgörelsen Daddy Nostalgi (1990), där Dirk Bogarde gör en av sina främsta roller.

L.627 – Gatans lag innebar, när den kom 1992, ännu en ny genre för den produktive Tavernier, som denna gång gav sig på det realistiska polisfilmsgebitet. Sedan dess har han gjort en del filmer, av vilka få lyckats hitta hit till Sverige. Den historiska dokumentären La guerre sons nom (1992) tog upp Frankrikes krigiska relationer till Algeriet, medan La fille d’Artagnan (1994) var ett frejdigt äventyrsdrama i anslutning till figurerna från Alexandre Dumas’ ”De tre musketörerna” – en genre som få tyckte riktigt passade Tavernier. Därför innebar den guldbjörnsbelönade thrillern Lockbetet (1995) något av en comeback för honom, där han återvände till den våldsamma och jordnära stilen i L.627 — Gatans lag.

Det är en underhållande, men högst avromantiserad skildring av polisens grå vardagsarbete. Jämför man med amerikanska motsvarigheter ligger den avsevärt närmare TV-serier som Spanarna på Hill Street än glassiga deckare som Miami Vice och andra publikknipande hjältesagor. I stället är det en ingående och i sin autenticitet övertygande uppgörelse med de problem som möter franska narkotikaspanare i det dagliga slitet.

I centrum står den trägna knarkpolisen ”Lulu”, som inte bara för en tröstlös kamp mot langare utan även mot byråkratisk stelbenthet, minskade resurser och interna problem. Där finns t ex deras smått infantila chef, som roar sig med practical jokes och lika gärna slår till mot smålangare som tidsödande storkap, eftersom alla beslag ser lika bra ut i statistiken.

Filmen följer ingen given dramaturgisk mall, utan fungerar snarare som ett snitt ur verkligheten där man får följa gänget under en begränsad tid på deras besvärliga spaningsuppdrag, hur de försöker arbeta upp ett nätverk av tjallare och hur Lulu vid sidan av det tärande slitet även försöker hålla sitt privatliv på rätt köl. Det är en omskakande och angelägen verklighetsrapport, som trots sin längd lyckas hålla upp intresset och mitt i all råhet och brutalitet även rymmer stråk av värme och galghumor.

I Frankrike väckte filmen stor debatt, där inrikesministern hävdade att situationen inte alls var så illa som den framställdes i filmen. Verklighetsbakgrund övertygade dock fransmännen mera än hans ryanden om överdrifter och svartmålning; Taverniers medförfattare Michel Alexandre hade arbetat i mer än 15 år hos narkotikapolisen och poliser intygade skildringens äkthet. Taverniers eget engagemang minskade säkert inte heller av att hans egen son, som har en mindre roll i filmen, tidigare haft svåra heroinproblem.

BB