Möss och människor

Historien om George och den efterblivne Lennie, två kringvandrande lantarbetare i Kalifornien, känner många säkert redan till från John Steinbecks roman eller från de uppmärksammade scenversionerna. Den utspelar sig på 1920-talet men tycks tidlös.

I relationen mellan de två och i deras möte med världen runt dem har Steinbeck skapat en förtätad bild av människans tafatta växelverkningar och destruktiva kontaktförsök. Den till musklerna alltför starke men till sinnet alltför svage Lennie är en samtidigt både rörande och störande personifikation av den stora ensamhet som kallas liv. Hans försök att nå en närmare gemenskap, vare sig det är med möss eller människor, slutar i allt större katastrofer. George, den smartare av de två, tar hand om Lennie och skyddar honom. Men även George är på sitt sätt beroende av Lennie. Georges beskydd innehåller också möjligheten till den yttersta destruktiviteten.

Det är ett dystert budskap till oss människor: vi är ständigt tvingade att söka gemenskap, men den vi rör vid förstör vi.

Merete Mazzarella beskrev sitt möte med filmen så här i Sydsvenskan 16/1 1993:

”Ibland har obildning sina fördelar. Jag vill i alla händelser gärna tro att den utomordentligt fina filmverionen av John Steinbecks Möss och människor är en starkare upplevelse för den som – i likhet med mig – inte har läst boken än för den som kan hela intrigen från förut.

Utan tvivel ter den sig mera gastkramande. Hela vägen finns ett latent våld som pyser ut här och där och som obevekligen måste explodera till slut. Medan den som vet hur det går naturligtvis kan ha sin fröjd av att distanserat–berättartekniskt iaktta hur skickligt upptrappningen hanteras genom att katastrofen fördröjs, känner den som inte vet hur det går att explosionen kan komma när som helst och skulle helst stiga rätt in i filmen för att tala både skådespelarna och regissören tillrätta.

I mina ögon är detta paradoxalt nog en långt mer våldsam film än mången så kallad våldsfilm. I exempelvis Basic Instinct är våldet både raffinerat och spektakulärt men det är samtidigt ytligt för vi bryr oss aldrig på allvar om varken dem som utövar det eller dem det drabbar. I Möss och människor bryr vi oss om både bödlar och offer – vi känner igen oss själva, något av oss själva, i såväl bödlar som offer.”

Gary Sinise, som regisserat filmen och även spelar rollen som George, är inte ny för Steinbecks text. Han hade spelat rollen förut, också då mot John Malkovich som Lennie, i scenuppsättningen på Steppenwolf Theatre i Chicago, som han varit med och grundat. Detta kan nog till dels förklara en del kritikers tveksamhet inför filmen. De gnällde, på kritikers vis, om att filmen inte var realistisk nog i alla detaljer, att den saknade den dokumentära prägel filmer som utspelar sig på landsbygden skall ha. Vad de nog egentligen reagerade mot var att filmen inte var svartvit, som Lewis Milestones version från 1939, eller den berömda John Ford-filmatiseringen av en annan Steinbeckbok – Vredens druvor. Men Möss och människor är inte ett reportage eller en naturfilm, vilket den skådespelare som spelat den på scenen måste ha insett. Handlingen rör sig lika mycket på ett inre plan som på de Kaliforniska fälten. Sinise använder landskapet och miljön inte för realism, utan som resonansbotten för handlingen, på samma sätt som t ex Victor Sjöström gjorde under det 1920-tal som handlingen utspelar sig i.

NB