Pianot

Genom succén med Pianot blev Jane Campion, från att tidigare varit en tämligen smal filmare främst bekant bland cineaster och Nya Zeeland-kännare, ett namn även för den bredare biopubliken. Filmen blev en fin publikframgång i USA, inte minst sedan den knipit hem flera Oscars – bl a två skådespelarpris för Holly Hunter och Anna Paquin. Sedan dess har hon fått chansen att göra en storproduktion med ett flertal stjärnor: Portrait of a Lady (1996), med Nicole Kidman, Barbara Hershey och John Malkovich. Filmen, som ännu inte fått Sverigepremiär, är ännu ett udda kvinnoporträtt efter en roman av Henry James.

41-åriga Jane Campion föddes på Nya Zeeland och studerade antropologi, skulptur och målning, innan hon kom in på den australiska filmskolan. Efter ett antal alltmera uppmärksammade kortfilmer fick hon chansen att göra några TV-filmer, vilka prisbelönades i Australien som blev hennes nya bas. Långfilmsdebuten 1989 med Sweetie följdes sedan av En ängel vid mitt bord och så Pianot, där ett franskt bolag gick in med pengar med följd att man lyckades få ihop en avsevärt högre budget än tidigare. Det innebar även att Campion kunde engagera internationellt kända namn som Holly Hunter, Sam Neill och den flitige Harvey Keitel.

Handlingen utspelar sig på 1800-talets Nya Zeeland. Till detta nybyggarland, där kolonisatörer och urinvånare ännu inte hittat former för hur de kan umgås, anländer den stumma och gåtfulla Ada i sällskap med sin dotter och ett piano. Av sin far har Ada blivit bortgift med en kolonisatör. Hon använder sig visserligen av teckenspråk, men sina känslor uttrycker hon via sitt livsnödvändiga piano.

Hennes förtvivlan är därför stor när de tvingas lämna pianot på stranden. Men engelsmannen Baines, som delvis anammat urinvånarnas livsstil, tar hand om det och lovar att ge tillbaka det om hon ger honom pianolektioner. Och som man anat blir dessa lektioner snart något helt annat i detta kärleksdrama, där en av Jane Campions inspirationskällor påstås ha varit romanen ”Svindlande höjder” och dess passionerade, sinnliga stämningar.

Även i Sverige var mottagandet översvallande från de flesta håll, som t ex Sven E Olsson i Arbetet: ”Det är en märklig och mästerlig, vidunderlig och vacker film det här. Dess kärleksscener besitter den förening av innerlighet och sensualism som amerikanska instinktsfilmare aldrig uppnår. Det mäktiga landskapet blir allt tydligare också ett inre: se bara hur Ada riktar sitt hjärta önskningar mot Baines’ skjulliknande byggnad – och hennes känslor rör sig som en prasslande vind genom löv och ormbunkar. Förmodligen är det onödigt att tillägga att såväl Holly Hunter som Harvey Keitel skapar några av sina mest minnesvärda gestalter just här. Detta är ju ofta en helt fulländad film.”

BB