Ringaren i Notre Dame

Att göra regissören William Dieterle till Ringaren i Notre Dames auteur vore en överdrift. Han var en viktig faktor i filmens tillkomst, men inte avgörande. Men en mycket viktigare faktor för det intryck filmen gör är Charles Laughtons prestation.  

Hans bana inom filmbranschen är ett av många bevis på att filmen inte är stereotyp och schablonfylld (här avses inte filmen Ringaren i Notre Dame i sig, utan med filmen menas snarast filmkonsten). Många är av den uppfattningen att filmen, och särskilt den amerikanska, är full av enkla knep, uttänkta av penninghungriga producenter för att lura en naiv och oskyldig publik. En publik som egentligen inte vet, och aldrig har vetat, vad den egentligen vill ha, medan kritiker och andra gurus alltid haft djupare och större upplevelser av de filmer de uppskattat. Alltför många kritiker har aldrig insett att filmstjärnornas, skådespelarnas, utstrålning och den svårdefinierbara, men icke desto mindre existerande, förmågan att attrahera är en viktig, ibland avgörande, orsak till att folk går på bio. Det gällde för Laughton och Barbara Stanwyck, liksom för moderna exempel som Meryl Streep och Clint Eastwood.

Efter att ha slagit igenom som Nero i De Milles I korsets tecken (1934) gjorde Laughton filmer både i England och USA. Med roller som kapten Bligh i Myteriet på Bounty eller som Rembrandt (1936). Efter Ringaren i Notre Dame gjorde han flera minnesvärda roller fram till sin död 1962. Han regisserade även en film, Trasdockan (1955), en skräckhistoria med inslag av religiös fanatism.

En viktig person som bidrog till att Ringaren i Notre Dame blev en stor film är mannen som stod för Laughtons maskering, Perc Westmore. Denne hade sin dagliga gärning hos bolaget Warner Bros. Han är säkerligen en underskattad medskapare i många av detta bolags filmer från det gyllene 30-talet. Bette Davis har vittnat om Westmores stora betydelse för hennes egen utveckling. Laughton insisterade på att få Westmore och RKO tvingades hyra in honom för $10 000. Westmore och Laughton hade sina fighter under den arbetsamma inspelningen, vilket är lätt att inse när man ser Laughtons maskering. Den tog flera timmar att lägga, och att sedan gå omkring med en stor puckel av gummi under den mycket heta sommaren 1939 ökade bara på Laughtons börda.

Ringaren i Notre Dame är ett av många exempel på Hollywood när det var som bäst. Storslagenheten i filmens anslag, folkfesten där man bara anar ringaren tills han presenteras på ett groteskt sätt. Masscener i storslagen dekor och överdådiga kulissbyggen, fotograferat av en av filmstadens många skickliga kameramän, Joseph H August. Fina skådespelarinsatser vilka kanske har en tendens att försvagas i skuggan av Laughtons. En del scener är så rörande, utan att bli sentimentala, att man undrar om filmskådespeleri kan bli så mycket bättre. När Quasimodo efter tortyren bjuds vatten av Esmeralda, eller slutscenen där han vädjar till en av kyrkans stenfigurer.

HE