Regi,
manus: Agneta Fagerström-Olsson. Foto: John O Olsson, Lil
Trulsson, Jan Alvermark. Ljud: Lennart Dunér, Patrik
Strömdahl, Anders Larsson. Scenografi: Lena Billingskog. Kostym:
Sven Lundén, Kim Åström. Klipp: Christin Loman.
Produktion: Bert Sundberg/MovieMakers för Sveriges Television 1986.
TV-premiär: 21/4 1986. Biopremiär: 1/5 1987 Stockholm
(Fågel Blå). Längd: 130 min (TV-version, biovisade
versionen 120 min).
I rollerna: Nina Lager (Pirjo), Sofie Mällström (Sara),
Jesper Lager (Seppo), Jani Nimemimaa (Jari), Mariana Vodovosoff
(Fransiska), Karolina Palutka (polskan), Dani Modrusan (ryssen), Fetije
Alije (Piroschka), Krister Ax (Grisa-Bengt), Anders Hedenlans (Greger)
,Angela Ekström (Lilla Anna), Tomas Laustiola (Pirjos pappa), Sari
Lilliestierna (Pirjos mamma), Peter Stormare (Saras pappa), Elisabeth
von Gerber (Saras mamma), Mervi Kekarainen (Seppos mamma), Michael
Manson (Fransiskas pappa), Victoria Carlbaum (Fransiska mamma), Janis
Bergholcz (polskans pappa), Yvonne Schaloske (polskans mamma), Andrej
Domalewski (ryssens pappa), Klinga Pawlica (ryssens mamma), Alex Sandor
Somai (Piroschkas pappa), Eva Laczo (Piroschkas mamma), Magdalena
Novotny (Piroschkas farmor), Kåre Hjelm (Gregers pappa), Elisabet
Nordkvist (Gregers mamma),Sonja Hejdeman (lärarinnan), Katarina
Huldt (Vera), Ivan Lindqvist (Kingen), Tadeusz Szymonski (den katolske
prästen), Paula Sandelin (Armfeldtskan).
Agneta Fagerström-Olsson är född 1948 i Tullinge utanför Stockholm. Det är en miljö som hon sedermera skulle återvända till i sin film Seppan (1986). Efter universitetsstudier började hon med amatörteater och var verksam vid vid studentteatern i Uppsala i början av 1970-talet. Samtidigt började hon med praktiskt filmarbete och tillsammans med några andra filmare gjorde hon dokumentärfilmen Ådalen 73, en skildring av ett dåtida Ådalen av med dess fabriksnedläggelser. Man kan kan ana att filmen är en replik på Bo Widerbergs spelfilm Ådalen 31 som kom några år tidigare och som blev hårt kritiserad från vänsterhåll för att ha behandlat det historiska Ådalen alltför idylliskt.
Senare under 70-talet blev hon elev på Dramatiska Institutet och efter examen var hon skådespelare i en del filmer, bl a i Johan Bergenstråhles förbisedda Stilla toner fjärran ur tiden (1979). Hon var också en av tonårsmödrarna i Staffan Hildebrands mer ökända G – som i gemenskap (1983). 1986 fick hon så göra sin regidebut med Seppan, ursprungligen gjord för TV. Där skildrar hon som nämnts sin barndomsmiljö i Tullinge intill Separators arbetarbostäder, kallade ”Seppan”. Det var en samlingsplats för invandrare av allehanda nationaliteter som kommit med den stora arbetskraftsinvasionen på 1950-talet, då den svenska industrin skrek efter arbetskraft och rekryterade utomlands.
Detta har blivit utgångspunkten för en mycket färgstark skildring av kulturmöten och krockar sedda ur några barns perspektiv. Det är långtifrån någon idyllisk barndomsmijö som målas upp utan den inrymmer en del moment av tragik, delvis sprungna ur främlingsskapets oundvikliga börda. Man känner sig i allmänhet i alla avseenden som främmande fåglar i denna nya miljö och försöker så gott som möjligt överleva mentalt genom att hålla fast vid traditionerna från det gamla hemlandet. I mycket handlar det om att befinna sig i ett gränsland, inte bara mellan olika länder och kulturer, utan även i det magiska landskapet mellan barndom och vuxenhet och hur steget in i vuxenvärlden i sig rymmer ett starkt moment av förlorad oskuld. Detta tema finns också tydligt närvarande också i hennes senare filmer.
POQ