Vi som älskade varann så mycket

Vi som älskade varann så mycket blev Ettore Scolas stora genombrott, både i Italien och ute i världen. Scola, född 1931, hade börjat som serietecknare och radiokomiker innan han började skriva filmmanus, enligt egna uppgifter ett 70-tal manus innan han själv började göra film. Hans första film som regissör kom 1964 och sedan dess har han varit mycket produktiv. 

Från mitten av 70-talet och fram till början av 90-talet fick alla Scolas spelfilmer svensk distribution, men sedan har det blivit mycket sämre. Scola har även varit verksam som dokumentärfilmare, och han har kämpat för att filmen skall respekteras som konst, och inte ständigt klippas sönder för reklaminslag när filmer visas i TV.

Vi som älskade varann så mycket är berättelsen om några vänner som träffas under 2:a världskriget, sedan får vi följa deras växlande öden i efterkrigstidens Italien. En blir advokat, en blir sjukvårdare och en blir lärare med ett starkt filmintresse. I en intervju som pressenterades av den Svenska distributören vid den svenska premiären 1978 säger manusförfattaren Angenore Incrocci:

”Eftersom filmen vill visa vad en generation gjort och inte gjort, faller det sig ganska naturligt att låta dessa huvudpersoner tala: proletären, mannen av ringa börd som alltid jobbat, den intellektuelle som försöker göra kulturen till sitt vapen och mellan dessa båda akademikern, som visserligen har ambitioner, men som framför allt är en streber. Medan arbetaren fortsätter sin tysta kamp och den intellektuelle kämpar på sin kant, har den tredje en klart utstakad målsättning, nämligen att sluta sig till makten och kapitalets led. Den intellektuelle kommer att misslycka totalt i sin målsättning, vilket inte blir fallet med arbetaren som håller sig på jorden och blir trogen sina idéer.”

Scola, i samma intervju: ” Detta också tack vare att han har förtroende för massan. Genom tron på sitt parti förråder han verken sig själv eller massan, medan den intellektuelle, även om han bär mindre skuld än borgaren som bara strävar efter välfärd och rikedom, isolerar sig genom att föredra kulturen framför massans välfärd och den gemensamma kampen. På detta sätt kommer han att hamna utanför, då vänsterideologin inte längre räcker till, och till slut förena sig med den yttersta vänstern och därmed reaktionen.”

 Skulle någon filmskapare inom den kommersiella filmindustrin uttala sig på detta sätt idag?

Vi som älskade varann så mycket är också en, åtminstone skisserad, historia om den italienska filmen efter 2:a världskriget, och en hyllning till neorealismen. Både Fellini och De Sica medverkar i filmen. En av de tre huvudpersonerna är mycket filmintresserad. En tidig scen i filmen visar hur han kommer i gräl med hela gräddan i den landsortsstad där han organiserat en visning av De Sicas Cykeltjuven, som av somliga då den kom ansågs ge en skamlig bild av Italien. I denne filmfantast har Scola och hans medförfatare tecknat en person som är betydligt rikare och mera sympatiskt en vad deras testuggande kanske antyder. Han blir inblandad i en långvarig fejd med TV om det korrekta svaret på en filmfråga, som berör en scen i Cykeltjuven. Genom att denna fråga kan besvaras på olika sätt belyser filmskaparna de frågor som de verkliga filmentusiasterna intresserar sig för: vad som händer på vita duken, och hur detta som händer där kom dit. Ett intresse både för konstverket och den skapande processen.

En av många filmiska referenser i Vi som älskade varann så mycket är när Scola återskapar inspelningen av en av de mest kända scenerna i Italiensk film, händelserna kring en känd fontän i Rom i Fellins Det ljuva livet. I Scolas återskapande deltar Fellin själv, och Marcello Mastroianni. Den nyligen bortgångne aktören hade huvudrollen i flera av Scolas filmer, som plågad intellektuell under kriget i En alldeles särskild dag 1977, som en italiensk familjefar som försöker förklara sitt lands innersta väsende för den tvivlande amerikanen Jack Lemmon i Maccharoni, 1985, som frustrerad far som försöker kommunicera med sin son i Hur mycket är klockan?, 1989, och som kämpande biografägare i Splendor – drömmarnas hus, 1989.

HE