Fear and loathing in Las Vegas

1971 släppte journalisten Hunter S. Thompson sin sedermera kultförklarade bok Fear and loathing in Las Vegas. Den består av en samling självbiografiska artiklar skrivna för tidskriften Rolling Stone, och skildrar hur Thompsons alter ego Raoul Duke och hans advokat Dr. Gonzo beger sig till Las Vegas för att bevaka ett mc-lopp. Detta evenemang hamnar dock snart i skuggan av ett högst ohälsosamt frossande i droger av alla tänkbara och otänkbara slag. Att det blev den f.d. Monty Python-medlemmen Terry Gilliam som filmatiserade detta svarta lustspel känns tämligen logiskt. Som filmskapare har han alltid fascinerats av vad mediet kan åstadkomma rent bildmässigt och här får hans fantasi och tekniska kunnande verkligen fritt spelrum. Vi följer de två kompanjonerna, gestaltade av en skallig Johnny Depp och en fetlagd Benicio Del Toro, genom en till synes oändlig rad av hallucinatoriska snedtändningar, urflippade kasinon och sönderslagna hotellrum. Det enda som förmår tränga igenom spelstadens hysteriska fasad och påminna om en verklighet bortom drogdimmorna är de fladdrande TV-bilderna av fallande bomber över Vietnam och Nixons tal till nationen. Filmen fick ett minst sagt blandat mottagande vid premiären. Där vissa kritiker såg ett poänglöst kaos såg andra en färgsprakande dödsmässa över den amerikanska drömmen. En av dem som tog filmen till sitt hjärta var Hunter S. Thompson själv. Gilliam har berättat att han nervöst väntade på en kommentar från författaren och att det ett halvår efter premiären anlände ett fax. Thompson framförde där sin uppskattning och beskrev filmen som ”en ensam trumpet som ljuder över ett förlorat fältslag”.
FS