The Fisher King. USA 1991. Regi: Terry Gilliam. Manus: Richard La Gravenese. Foto: Roger Pratt. Musik: George Fenton. Klippning: Lesley Walker. Scenografi: Mel Bourne. I rollerna: Jeff Bridges (Jack Lucas), Robin Williams (Parry), Amanda Plummer (Lydia), Mercedes Ruehl (Anne Napolitano), Michael Jeter (hemlös kabarésångare), Adam Bryant (radiotekniker), Paul Lombard (radiotekniker), Ted Ross (limousinluffare), David Hyde Pierce (Lou Rosen), Lars Harris (Sondra), Warren Olney (TV-värd), Frazer Smith (nyhetsreporter), Kathy Najimy (tokig videokund) mfl. Längd: 137 min.
|
Radioprataren Jack (Jeff Bridges) är på toppen. Eftertraktad, beundrad i sin studio, sitt torn i tonat glas och stål. Men fallet blir desto djupare. Katastrofen störtar honom ner i depression och självförakt. Det är först när han möter en olycksbroder, den bostadlöse Parry (Robin Williams) som han börjar kunna skönja en väg tillbaka till ljuset.
Terry Gilliam utnyttjar återigen storstaden, metropolen, som kuliss för ett inre drama. New York blir en mystisk och hemlighetsfull stad med medeltida slott och röda riddare i natten. Den rätta platsen för Parrys sökande efter den heliga Graal. Terry Gilliam:
”Vi får vanligtvis se New York genom Woody Allens ögon, eller Rob Reiners som försöker vara Woody Allen. Det är häpnadsväckande, för New York är en utomordentligt, fenomenalt visuell stad. Jag försöker alltid använda arkitektur och scenografi som en rollfigur i mina filmer. Jag gjorde det verkligen som en saga på många plan, när jag utformade filmen. Så, under Manhattan Bridge när luffarna är där, eller där Jack försöker ta sitt liv, påminner det om en vallgrav runt en borg eller ett kungadöme som omgärdas av en flod. Och dessa broar kommer från främmande länder och sträcker sig in i detta begränsade rike där allting förs samman.”
Och sagan vore inte komplett om Parry inte hade sin prinsessa att befria, Lydia en förvirrad kontorsslav. Även Jack har sin något mer jordnära kvinnliga motpol i Ann, innehavaren av en videobutik, enligt Gilliam motsvarigheten till sagans trygga och ombonade lilla stuga i den stora skogen.
Amanda Plummer som Lydia och Mercedes Ruehl som Anne gör två av filmens, och den samtida filmkonstens, mest minnesvärda roller. Bara scenen när Parry och Lydia får hela Grand Central Station att dansa är värd att gå till filmhistorien.
NB
|